tisdag 23 november 2010

Kort översikt av "Kapitalet"

Hur kommer det sig att inkomst- och förmögenhetsfördelningen är så snedvriden i alla kapitalistiska länder? Beror det på att vissa individer arbetar mer än andra, är smartare än andra eller satsar mer och tar större risker än andra? Eller råkar de bara ha mera tur än andra?

Marx menar i Kapitalet att den kapitalistiska ekonomin bygger på exploatering, på att obetalt arbete ständigt hamnar i kapitalisternas fickor. Marx förklarar att detta sker helt i enlighet med marknadens lagar, i enlighet med principen om jämlikhet mellan fria varuägare. Det handlar inte alls om någon "stöld" i juridisk mening.

Denna exploatering är svårare att genomskåda än feodalherrens exploatering av den livegne, som var tvungen att arbeta vissa dagar på sin herres åkrar och bara resten av veckan på sina egna. Det obetalda arbetet är synligt för blotta ögat. Slavens arbete däremot ser vid första anblicken att vara helt obetalt, men det kan det ju inte vara, eftersom han måste hållas vid liv.

Första bandet av "Kapitalet" handlar om ”kapitalets produktionsprocess”. Mervärdet och kapitalet uppstår enligt Marx i produktionsprocessen, inte i varucirkulationen, dvs försäljningen av varorna. Den enes vinst vid en försäljning är den andres förlust men totalt blir det ingen skillnad.

Värdet av en vara kan skrivas som:

    c + v + m

där

c är konstant kapital (råvaror, förslitning av maskiner, m.m.)
v är variabelt kapital (lönen, värdet av arbetskraften)

m är mervärdet (som uppstår genom att arbetaren inte slutar arbeta när han producerat det värde som motsvarar lönen)

Mervärdekvoten definieras som

  m/v

Alla tre delarna i varuvärdet, c, v och m är alltså värden och kan uttryckas i (samhälleligt genomsnittlig) arbetstid. Om varans värde är t.ex 13 timmar, det konstanta kapitalet c är 5 timmar och v är 2 timmar, så måste mervärdet vara 6 timmar. Mervärdekvoten eller utsugningsgraden är då 6/2 = 300 % (Observera att medan arbetaren utför 5 + 3 = 8 timmar ”levande arbete”, så överförs samtidigt det ”döda arbetet” i det konstanta kapitalet till varans värde. )

Ju längre arbetstiden är, desto större blir förstås mervärdet. Därför uppstår en kamp om arbetstidens längd. Att öka mervärdet genom att förlänga arbetstiden kallade Marx för absolut mervärde.
Men mervärdets andel av det levande arbetet kan också ökas genom att värdet av arbetskraften minskar, genom att produktiviteten ökar i de industrier, som producerar konsumtionsvaror för de arbetande. Denna indirekta medod kallade Marx för relativt mervärde.

Om kapitalisten använder mervärdet för sin egen konsumtion, så ökar inte produktionen. Men i praktiken tvingas kapitalisten att investera en del av mervärdet i ökning av produktionen. Denna kapitalackumulation är ”Moses och profeterna” för kapitalisten. Annars går han under i konkurrensen med andra kapitalister. Under den tid som kapitalisten är ensam om sin nya effektivare metod eller maskin, kan han tjäna grova pengar. Ända tills de andra kommit ifatt och priset på varan sjunkit till sitt nya värde...

Den ständiga kapitalackumulationen ökar andelen av det konstanta kapitalet i förhållande till det variabla. Men därmed sågar kapitalisten av den gren han sitter på: profikvoten till skillnad från mervärdekvoten tenderar att sjunka på sikt. Profitkvoten kan förenklat definieras som (industriprofiten är ju egentligen bara en del av mervärdet):

m/(c + v)

Om man förkortar i täljare och nämnare med v, så får man:

( m/v ) / (c/v + 1)

Kvoten c/v som kallas kapitalets organiska sammansättning, och den tenderar som sagt att öka med tiden. Det sker dock inte lika snabbt snabbt som man skulle kunna tro, dådock produktionsmedlen blir billigare i takt med produktivitetens ökning i de branscher där de tillverkas.

För att hejda minskningen av profitkvoten, så kan kapitalisterna försöka öka mervärdekvoten genom ökad exploatering. Detta möter förstås motstånd. Dessutom finns en gräns för expoateringen: det finns ju en teoretiskt högsta nivå för hur mycket obetalt arbete som kan pressas ut,  nämligen 24 timmar per dygn...

Bildandet av en allmän profitkvot behandlas först i tredje bandet. Där beskrivs även penningräntan och penningkapitalet. Industrikapitalisten vill naturligtvis lämna över så lite som möjligt av det producerade mervärdet till penningkapitalet. Det är balansen mellan utbud och efterfrågan på kapital som bestämmer räntenivån. Någon ”naturlig” räntekvot existerar alltså inte.

Jordräntan betalas av den kapitalistiske arrendatorn till jordägaren. Men den är bara en del av mervärdet, som produceras av lantarbetaren. Ju bördigare jord, desto större del av mervärdet kan jordägaren lägga beslag på (”differentialränta"). Jordägaren påstår att det är fruktbarheten i hans mark som producerar värde. I själva verket är det monopolet på jorden som tvingar jordbrukskapitalisten att betala sitt arrende. (Kapitalisten motiverar ju likaså sin vinst med att ”hans” maskiner producerar värde.)

Andra bandet av Kapitalet handlar om kapitalets cirkulationsprocess. Det räcker inte för kapitalisten att producera mervärde - varan måste säljas också för att mervärdet ska ”realiseras”. I första bandet som beskrev produktionen av mervärdet, räckte det med att utgå från ett enskilt företag. Men för att undersöka villkoren för att varorna ska få avsättning, delade Marx upp branscherna i två avdelningar, en för produktionsmedel och en för konsumtionsvaror. Det totala värdet i dessa två avdelningar (vid enkel reproduktion) kan skrivas som:

  c1 + v1 + m1
  c2 + v2 + m2

För att alla varor i båda dessa avdelningar ska kunna få avsättning krävs det som synes att:

  c2 = v1 + m1

Överraskande nog visade Marx härmed att kapitalismen faktiskt kan fungera i stort, i motsats till de teoretiker som ansett att ”arbetarna inte kan har råd att köpa tillbaka de varor de producerar”. Balansen mellan de två avdelningarna uppnås förstås inte på ett friktionsfritt och krisfritt sätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar