I förra inlägget försökte jag bemöta några invändningar mot att den klassiska politiska ekonomin, inklusive den marxska, skulle vara vetenskaplig. Men varken Adam Smith eller David Ricardo lyckades trots sina vetenskapliga ambitioner ge en logiskt sammanhängande beskrivning av den kapitalistiska ekonomin. Det föll på Marx lott att prestera en sådan.
Marx klagade på Ricardos metod. I Ricardos utläggning över arbetsvärdeläran införde denne t.ex. omedelbart resonemang om kapital, en företeelse som bara kan förstås om man redan förklarat vad pengar är, och hur det kommer sig att den mycket speciella varan arbetskraft finns på marknaden.
Ricardo insåg att olika typer av teknisk sammansättning av kapitalet modifierar värdets storlek. Visserligen menade han att skillnaden mellan värde och pris ändå är försumbara i praktiken, men teorin var ändå ohjälpligt fördärvad.
Ändå hade Ricardo därmed satt fingret på en viktig motsägelse som ”vulgärekonomerna” skulle utnyttja för att helt enkelt avfärda hela arbetsvärdeläran (att varans värdestorlek bestäms av arbetstiden). Motsägelsen uppstår därför att kapitalister i sina beslut utgår från lönsamheten på insatt kapital. Och då räknas vinsten både på det variabla kapitalet, lönerna, och det konstanta kapitalet, produktionsmedlen. Enligt arbetsvärdeläran är det dock endast det variabla kapitalet som producerar värde.
När lönsamheten ökar i en bransch på grund av växande efterfrågan, så dras mera kapital till den, produktionen och utbudet ökar varvid priset sjunker tillbaka till en ”normal” nivå. Det finns alltså en tendens till att profikvoten utjämnas med tiden till en genomsnittlig profitkvot. Det är så här marknadskonkurrensen fungerar enligt Smith, Ricardo och Marx. Men om förhållandet mellan konstant och variabelt kapital skulle vara olika i olika branscher så går denna genomsnittliga profitkvot helt enkelt inte ihop med att varorna i genomsnitt skulle säljas till sina värden.
Hur löste då Marx den här besvärande motsägelsen i den politiska ekonomins grundvalar? Jo, genom att i både första och andra bandet av Kapitalet helt enkelt anta att varor säljs till sina värden, och först i tredje bandet modifiera teorin och förklara att varorna inte säljs till sina värden utan i genomsnitt till "produktionspriser" som utgörs av kostnad för arbetskraft och produktionsmedel plus den genomsnittliga profitkvoten.
Borgerliga ekonomer som Böhm-Bawerk har kritiserat Marx tillvägagångssätt att lösa detta s.k. transformationsproblem. Man kan väl inte hålla fast vid båda de motsägande uppfattningarna!? Men för Marx var hans metod den enda möjliga att göra ekonomin begriplig. Forskningen börjar med konkreta företeelser som priser, profiter och räntor och kommer till slut fram till de mest allmänna och abstrakta begreppen, som ”värde”. Men enligt Marx måste en begriplig framställning av forskningsområdet tvärtom utgå från de allmännaste, abstrakta begreppen och steg för steg ur dem härleda allt konkretare begrepp.
I denna process är det nödvändigt att göra förenklingar och antaganden som inte stämmer helt med verkligheten. I tredje bandet förklaras hur den totala summan av värden och mervärden på grund av den utjämnade profitkvoten fördelas annorlunda än om priserna helt skulle motsvarat den i varorna nedlagda arbetstiden. Men eftersom den genomsnittliga profikvoten är beroende av det totala mervärdets storlek, och denna bara kan förstås som värdet av det den totala mängden obetalt arbete i samhället, så är det "i sista instans" värden och mervärden som reglerar profiter och priser.
I tredje bandet förklaras företeelser på ekonomins "yta" som handelsvinst, penningränta, ”fiktivt kapital”, jordränta och med denna sammanhängande fastighetspriser. Men det var nödvändigt att utgå från det i första bandet mer abstrakta begreppet mervärde, vilket i sin tur bara kan förstås utifrån det ännu generellare begreppet värde.
Det är faktiskt först när man nått slutet på tredje bandet som man fullt ut kan förstå första kapitlet i första bandet om Varan och dess två motpoler, bruks- och bytesvärde.
I nästa inlägg ska jag försöka mig på en kort översikt av alla tre banden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar