lördag 30 april 2011

"Sossar som hatar välfärd"

Ovanstående, som man kan tycka förvånande, rubrik återfinns på omslaget  till nya numret av SSUs tidskrift Tvärdrag. Men påståendet får sin fulla motivering i Daniel Suhonens och Felix Antman Debels artikel om hur den s.k. Borg-kommissionen kom till. Dess uppgift var att göra en "parlamentariskt bred" utredning av hur framtidens välfärdstjänster ska kunna finansieras. Det Tvärdrag hittat är en riktigt smutsig skumraskhistoria, som liknar avslöjandet om hur "näringslivet" betalat f.d. SSU-ordföranden Niklas Nordströms partipolitiska aktiviteter.

Det visar sig att det är riskkapitalisten Peje Emilsson, som äger det privata äldreomsorgsföretaget "Silver Life", och hans kompis, nyliberalen Thomas Idergard på näringslivets tankesmedja Timbro, som lyckats värva den f.d. socialdemokratiske statssekreteraren Per Borg  till ordförande i deras utredning. Borg har länge förespråkat delvis privat finansiering av äldrevården. En privatisering som Peje Emilsson kommer att tjäna mycket pengar på.  Men som också kommer att medföra att den gamla principen om vård efter behov sätts ur spel.

Men "vänsterradikala" Arena ställer också upp med sitt namn bakom denna "breda" kommission, som i själva verket bara består av personer som länge förespråkat just privatisering av välfärdstjänsterna. Det räcker väl att nämna att en av ledamöterna var just Näringslivets egen älsklingssosse, Niklas Nordström.

De "argument" som Borgkommissionen framförde för privatisering av finansieringen av äldrevården, kläs förtjänstfullt av i artiklar av bl.a. ekonomen Ali Esbati och professorn i socialt arbete, Marta Szebehely. "Beviset" för att den framtida välfärden måste finansieras delvis privat, är helt enkelt det obevisade antagandet att högre skatter minskar sysselsättningen.

Det handlar om att kommissionen gör sig skyldiga till kvalificerat lurendrejeri. Esbatis och Szebenehy uttrycker sig mer artigt än jag, men deras argument är i sak förödande för Per Borg och hans gelikar.

Kommer riskkapitalisterna med understöd av sossar som Borg att få igenom sina förslag? Det är nog stor risk för det, då de politiska partierna till större delen redan köpt deras usla argument. Minns vem som myntade uttrycket "köttberg" om de 40-talister som är på väg att pensionera sig: Per Nuder, som var påtänkt som nästa statsminister.

Nästa steg är att med massiv skräckpropaganda hamra in uttryck som "ålderschocken" och "vi har helt enkelt inte råd att försörja allt fler äldre" hos folk. Eller med Per Borgs uttryckssätt, "skapa ett krismedvetande". Detta var ju den metod som användes på 90-talet, och som Sven Grassman förgäves kämpade mot.Vad som behövs om inte välfärdsreformerna ska helt rivas ned, är en kraftig moteld.

Jag rekommenderar starkt läsningen av nr 2 av "Tvärdrag". Förhoppningsvis börjar SSUarna inse att fienden, "sossar som hatar välfärd", finns inom de egna leden. Och att Mona Sahlin hade fel när hon påstod att det inte finns någon högerflygel inom partiet.

Några av argumenten mot Borg-kommissionen, som Tvärdrag tar upp har jag tidigare berört i inlägg om "Ingelstam är ute och cyklar" och inlägg om "Välfärdsmyter och Baumols sjuka".

onsdag 27 april 2011

Thomas Hobbes och diktaturens nödvändighet

Den politiske tänkare som mest intelligent, välskrivet och övertygande argumenterat för nödvändigheten av "diktatur", härskarens odelade makt, är nog Thomas Hobbes, i klassikern "Leviathan".  Argumentationen är befriande fri från ideologiskt snömos och pladder. Och borde bemötas på samma sätt.

"Leviathan" känns helt modern - vi lever ju fortfarande i Hobbes värld av inbördeskrig och krig mellan stater. Hobbes förklarar varför det alltid måste vara så. Han har t.ex. inga illusioner om att "korruption", missbruk av makten, går att undvika.

Världens makthavare citerar sällan Thomas Hobbes, men det är hans idéer som råder i det fördolda. Det pratas "demokrati", men praktiseras diktatur.

Thomas Hobbes är en formidabel motståndare. Förhoppningsvis kommer han att motbevisas någon gång, men det måste göras i praktiken.

Jag har skrivit lite mer om "Leviathan" på min filosofiblogg.

onsdag 20 april 2011

Omstart för socialdemokratin?

"Omstart för socialdemokratin" är rubriken på rapporten från Socialdemokraternas kriskommission, som kom i höstas.

Om 118 sidor känns för långt, så kan man få en utmärkt alternativ, kort version av socialdemokratisk självkritik i Lena Sommestads blogg.

"Omstart för socialdemokratin" är ett grupparbete och det märks. Om man ska vara elak, så står vänsterflygeln för analysen, och högerflygeln för de konkreta förslagen.

Å ena sidan drivs en mycket hård kritik av den nyliberala politik, som bedrivits de senaste decennierna, å andra sidan ska privatiseringen av den offentliga sektorn fortsätta, visserligen med det menlösa kravet på högre kvalitet.

Kritiken är som sagt svidande av den förda politiken, men den går aldrig riktigt ner på djupet. "Globaliseringen" tas upp,  men inte som en världsomfattande offensiv från storkapital och högerkrafter. Ordet kapitalism används på endast tre ställen...

En mer djupgående självkritik borde ha beskrivit orsakerna till att man valde att - inte bara hänga med i -  utan tidvis gå i spetsen för den nyliberala politiken. Och dessutom beskrivit hur alternativet borde sett ut.

Om man inte lyckas antyda något alternativ till den förda politiken sedan 1980, då är man inte trovärdig om man påstår sig inleda en "omstart för socialdemokratin".

Här följer några citat ur rapporten, vilken innehåller en hel del värdefulla sakuppgifter vid sidan om den politiska analysen:

"Möjligheterna att bedriva en rättsäker, omfördelande, likvärdig och högkvalitativ välfärdspolitik, försvåras när vi lämnar över till privata företag att utföra offentligt finansierade uppgifter utan att försäkra oss om tillräcklig insyn, tydligt ansvar för likvärdighet och en noggrann uppföljning."

"Socialdemokratins kritik mot
marknaden har inte handlat om att socialdemokratin ifrågasätter marknaden i sig. Marknaden är i sig självt en ganska neutral företeelse och har existerat under större delen av mänsklighetens historia, för utbyte av varor och tjänster." (Marknadsekonomi är som bekant den förskönande beteckningen på kapitalism.)

"Socialdemokratins delvis förändrade synsätt på marknaden under 1980- och 90-talet
är förmodligen en av de historiskt sett största idémässiga förflyttningarna hos partiet. I takt med att den ekonomiska globaliseringen minskat spelutrymmet för
internationellt avvikande jämlikhetsstrategier genom makroekonomisk politik och
lönebildning, har socialdemokratin allt mindre betonat ekonomiska maktfrågor. I stället har utbildningspolitiken och ”kunskapssamhället” blivit ett sätt att försöka öka
den sociala rörligheten och välfärden trots marknadiseringen."

"I en lågintensiv demokrati
präglad av elitkonsensus om vad som är en ”god” eller ”nödvändig”
samhällsutveckling och där fältet lämnas fritt för marknadskrafterna, kan människor rösta som de vill: rött, blått, grönt, rosa eller vitt. Oavsett vem som vinner uteblir
effekten – medborgarnas öde avgörs nämligen utanför parlamenten, på marknaderna."

"Det finns en paradox i att socialdemokratin å ena sidan kämpar för att vinna politiskt
inflytande på nationell nivå, å andra sidan ofta accepterar att överstatliga organ diskriminerar svenska välfärdslösningar."

"Trots den dubbla krisen, finans- och klimatkrisen, finns än så länge ingen
genomtänkt socialdemokratisk linje för hur man bör hantera dessa." (Detta är nyckelmeningen i hela rapporten, enligt min mening!)

"Det måste
vara möjligt att bejaka både globaliseringen och europeiseringen utan att låsas i nyliberalismens grundsatser." (Nyliberalism utan dess "grundsatser"??)

"Bostadsbyggandet och
investeringarna i infrastruktur har legat på för låga nivåer i flera decennier. Under lång tid har ungefär var fjärde elev lämnat gymnasiet utan fullständiga betyg. Alltför många har tillåtits hamna permanent utanför arbetsmarknaden. Allt detta utgör
enorma kostnader för ett samhälle; mänskligt såväl som i förlorad ekonomisk potential."

"Finanskraschen 2008 visar vidden av hur felaktig teorin om effektiva marknader varit." (Så vilken slutsats bör vi dra om "marknadsekonomin"?)

"2005 konstaterade exempelvis en statlig utredning att priserna har stigit på fem av sex liberaliserade marknader – post, el,
inrikesflyg, taxi och järnväg. Ofta mycket kraftigt. Bara på telemarknaden har priserna sjunkit. "

"Mot bakgrund av den ökande bostadsbristen är det inte förvånande att de svenska
bostadspriserna har stigit mycket kraftigt de senaste tio åren. Rensat för inflationen har bostadsrättspriserna mer än fördubblats....Skuldsättningen som andel av disponibel inkomst har ökat med 65 procent sedan 1993, och uppgår idag till 155 procent."

"Det är ett faktum att utsorteringen på arbetsmarknaden har ökat även under socialdemokratiska regeringar, vilket har minskat förtroendet för att den
socialdemokratiska modellen klarar av att hantera problemet. Sysselsättningsgraden har aldrig fullt ut återhämtat sig sedan 1990-talskrisen. "

"Sysselsättningen de senaste åren har legat på 74-75 procent, jämfört med ca 80 procent före krisen, och arbetslösheten tenderar
att efter varje lågkonjunktur bita sig fast på en högre nivå än tidigare."

"Det är dags att lämna 90-talets diskussion, som handlade om
att relativt onyanserat ta ställning antingen för eller emot privata alternativ. Valfriheten inom välfärden är här för att stanna – men det finns mycket att förbättra vad gäller hur den konkret fungerar." ("Här för att stanna", men det fungerar ju inte!?)

"Men trots att jämlikheten är något av det mest centrala i det socialdemokratiska budskapet,
så har klyftorna i samhället ökat konstant i trettio års tid. Så även under socialdemokratiska regeringar. Socialdemokratin har retoriskt lovat något som den
konkreta politiken inte förmått åstadkomma."

tisdag 19 april 2011

"Kapitalet" på fem minuter

Följande är en beskrivning av "Kapitalet", jag skrev som kommentar på en Facebooksida. Jag utmanar läsaren att åstadkomma något kortare...

När jag har en vara som du vill ha och du en vara som jag vill ha, då kan vi byta. Men så småningom uppträder en tredje vara som underlättar bytet, penningvaran. Bytesekonomier av det slaget har funnits i tusentals år. Men så småningom börjar vissa använda pengar som kapital - de lämnar ifrån sig en summa för att få tillbaks en större summa (t.ex. ockrare eller köpmän).

Om den nya summan inte byts mot en ännu större summa, då fungerar de här pengarna inte längre som kapital, utan är bara pengar. I kapitalets natur ligger alltså att det måste växa utan gräns. Det är som cancer. Och när man får cancer så dör man till slut... Kapitalismen överskrider gränserna för vad människor och natur tål.

Penningkapital och handelskapital fanns i århundraden innan de tog det stora steget att ta över produktionen av varor. Och då uppkom den industriella kapitalismen, som fick sitt stora genombrott i England på 1700-talet. 

En nödvändig förutsättning, som det krävdes mycket förtryck för att åstadkomma, var att kapitalet kunde hitta egendomslös arbetskraft att köpa, hantverkare utan verktyg och bönder utan jord. 

Eftersom värdet på arbetskraften visade sig vara mindre än värdet på vad den kunde producera, så togs överskottet, "mervärdet",om hand om av kapitalisten. En del av mervärdet investeras i nya maskiner, och den "eviga kapitalackumulationen" är igång. 

Om "avkastningen" av kapitalet sjunker, inträder Krisen, och de "fria" lönearbetarna får sparken. Och så är vi framme i nutid...

måndag 18 april 2011

Krugman löser världens balansproblem...

Paul Krugman skriver om den växande inflationen i utvecklingsländerna, och föreslår hur världens balansproblem ska lösas, i denna krönika. Rubriken är "Inflation, Here and There (Wonkish)". "Wonkish" betyder att alla som är allergiska mot ekonomiska resonemang, gör bäst i att hålla sig undan.

Krugmans keynesianska analys av "obalansen" i västländerna är denna: "The story runs like this: in advanced economies, the collapse of housing bubbles and the overhang of debt run up during the Great Moderation is leading to persistently depressed demand, even with very low policy interest rates. The result is low returns to investment; not much point in adding to capacity when you’re not using the capacity you have." Alltså för att tala klarspråk, profiten är för låg på nyinvesteringar. Folk har skulder över öronen och efterfrågar inte varor.

I utvecklingsländerna däremot finns massor med efterfrågan. Därav följande lösning på balansproblemet: 'So what the world economy “wants” to do is have large capital flows from North to South, and, correspondingly, large current account deficits in the emerging world — which would, of course, help the advanced economies recover.'

Det lämpliga sättet att få till dessa kapitalöverföringar vore, enligt Krugman, att höja värdet på t.ex. kinesiska valutan i förhållande till dollarn. Men eftersom regeringarna i utvecklingsländerna inte bryr sig om Krugmans råd, så sköter den "osynliga handen" om fördyringen av utvecklingsländernas produkter genom inflationen där. 

Är det fler än jag som inte riktigt begriper logiken i Krugmans resonemang? Att kapital flyttas från USA till länder med högre lönsamhet, hjälper väl inte de arbetslösa i USA?

Det förefaller som om Krugman är
fångad i den kapitalistiska logiken. Han tänker inte ens på möjligheten av att öka efterfrågan i USA, genom att höja löner och minska skatter för de fattigaste. Kanske för att sådant skulle drabba profiterna...?

söndag 17 april 2011

Varför kallsvettas Anders Borg?

Andreas Cervenka skriver om Andreas Borgs paradoxala beteende,  att finansministern frenetiskt "samlar i ladorna" när vi har en så framgångsrik svensk "tigerekonomi".

"Anders Borg är som en miljardär som går runt i en kostym från Myrorna, får kallsvettningar av de höga priserna på Lidl och tillbringar nätterna med att smygsurfa på jakt efter robusta dieselgeneratorer och handböcker i överlevnad."

Cervenka har hittat en rationell förklaring:   "De fyra stora storbankerna SEB, Swedbank, Nordea och Handelsbankens samlade balansomslutning (skulder och tillgångar) var vid utgången av förra året 11284 miljarder. Det kan jämföras med Sveriges BNP på 3260 miljarder. Det räcker med att en av dessa banker hamnar i stora svårigheter för att Sverige kan pensionera pratet om tigerekonomi."

"Svenska banker har skulder i utländsk valuta motsvarande på 1,5 gånger Sveriges BNP."

"Hans krav på att svenska banker måste ha mer kapital framstår i detta perspektiv som fullständigt logiskt. I praktiken tycks han till och med vara beredd att låta viktiga framtidssatsningar stå tillbaka för att vara bättre rustad inför Nästa Stora Smäll."

Hugaligen... Sverige kanske blir nästa Grekland!

Det finska valet och de finska "maoisterna"

Det finska missnöjes- och främlingsfientliga partiet Sannfinländarna, kommer sannolikt att gå framåt kraftigt i det finska valet idag. Statsminister Mari Kiviniemi är inställd på att ta med partiet i regeringen, fick vi höra i P1:s lördagsintervju för en vecka sedan.

Det är alltså högern som även i Finland lyckats fånga upp missnöjet med den ekonomiska krisens verkningar, och överlämnandet av politisk makt till EU.

Det saknas inte vänsterpartier men de är mycket små i jämförelse med Sannfinländarna (som vänsterfolk kallar för "persut", ett ord som nästan låter som  "arslen" på finska).

Det finns en vänstergrupp, de finska "perumaoisterna", som skiljer sig från resten av vänstergrupperna i att förespråka bojkott av valet. Inte för att de är för små för att klara en valrörelse, utan av principiella skäl.

Motiveringen är det kända argumentet att parlamentet är ett fikonlöv för borgerskapets diktatur, och att ett deltagande i valet skulle stärka illusionerna om att vi lever i en demokratin. Det låter ju väldigt "leninistiskt", men det pinsamma för dessa "maoister" är att Lenin i allmänhet var motståndare till valbojkott.

Man påpekar de höga siffrorna på hur många som brukar avstå från att rösta ("37 %"). Men att sådana siffror skulle avspegla ett stöd för ett finskt "folkkrig" mot "slaktarväldet" skulle förstås avslöjas obarmhärtigt om dessa maoister ställde upp i valet...

lördag 16 april 2011

Aftonbladets krigspropaganda

Nu kommer de propåer, man kunde förutse, när FN:s säkerhetsråd tog beslutet om flygförbudszon. Nu kommer  kraven  på marktrupper till Libyen. Kriget kommer då alltmer att likna de utdragna krigen i Irak och Afghanistan, vilka drabbat civilbefolkningen så hårt. Den civilbefolkning som FN-beslutet skulle skydda!

En del vänsterdebattörer, som ursprungligen stödde NATOs bombningar börjar få kalla fötter, och ompröva sin hållning.

Andra håller fast vid sin bombvänsterism. Följande rapport av några anonyma journalister från staden Misurata beskriver gatustriderna i den belägrade staden. Visst kan man ha sympati för de här unga kämparna, även om man är  emot NATOs krig. Men vad är deras mål, förutom att störta Khadaffi? Det framgår inte.

Rapporter kommer om att Khadaffi använder klusterbomber. Ingen vet varifrån de kommer. Kan bomberna möjligen vara svenska?

fredag 15 april 2011

Nynäshamn gör motstånd

Jag brukar inte ta upp lokala frågor, men nu händer det saker här i Nynäshamn. De har koppling till den nyliberala politiken att riva ner välfärdsreformerna, som pågått i flera decennier nu. Men som på senare tid börjat anta rent osmakliga former.

Landstinget i Stockholms län vill nämligen lägga ner geriatrikkliniken  här. Det skulle drabba gamla människor med flera typer av åkommor, som förväntas sätta sig på pendeltåget och åka de 4 milen till Handen eller till akuten på Södersjukhuset.

Enligt det kristdemokratiska landstingsrådet Stig Nyman i Nynäshamnsposten idag, får "vården i Nynäshamn inte kosta så mycket att den inkräktar på vården på annat håll i länet." Det handlar alltså om en ren nedskärning, som han ändå har mage att förneka: "Vårdbehov och kvalitet styr."

Formellt vill dessa fega landstingspolitiker lägga över ansvaret för nedläggningen på det företag som vinner upphandlingen av denna sjukvårdstjänst. "Enligt beslutet ska det alltså inte vara uteslutet att det även i framtiden kan finnas en geriatrisk klinik även i Nynäshamn."

Planerna utlöste förstås protester, speciellt som förslaget först blev känt knappt en vecka före landstingsnämndens beslut. Namninsamlingar drogs igång och kommunstyrelsen tog initiativ till skapandet av en Facebookgrupp som snabbt växte till drygt 1200 personer. Nu är även vi i Nynäshamn "egyptier"...

Motståndet lär fortsätta ända tills beslutet är upprivet. Fortsättning följer...

onsdag 13 april 2011

Min fiendes fiende är min vän

"Min fiendes fiende är min vän" lär vara ett arabiskt ordspråk. Jag kan inte påminna mig att jag sett någon försvara det här synsättet. Tvärtom, det är vanligt att beskylla sina meningsmotståndare för att hylla denna påstått skamliga princip.

Ändå tillämpas den här principen uppenbarligen. Ett exempel på detta idag är de vänstermänniskor som försvarar det förhatliga NATOs krig mot Libyens härskare Khadaffi. Man kan ju i och för sig fråga sig vilken av dessa "fiender", som är värst eller störst...

Om man tolkar tolkar devisen som att det är acceptabelt att samarbeta med "mindre fiender" mot en "större fiende", så finns det väl knappast någon som inte i praktiken, i något läge skulle godta sådana här resonemang om "det mindre onda".  Det skulle väl då vara någon idealistisk anarkist, som avvisar all "realpolitik".

måndag 11 april 2011

Krugman reflekterar

Paul Krugman funderar idag över var den vetenskap han företräder, står idag. Han klagar inte bara över den mörka medeltid, som han anser att makroekonomin, har hamnat i sedan flera decennier. Och över att alla Keynes' lärdomar är bortglömda efter den förkeynesianska, neoklassiska kontrarevolutionen.

Krugman funderar också mera generellt över vad makroekonomi är för något och vilka begränsningar den har. "You try to think about what people will do in certain circumstances, and you try to understand how individual behavior adds up to an overall result." Jämför denna simpla metod med framställningen i Kapitalet! Kapitalismen är ett system som inte kan förstås ur en enda faktor, individernas beteende.  Detta måste omvänt också förstås utifrån systemets beteende.

Krugman kritiserar överbetoningen av matematikens roll i makroekonomin. Det är tacksamt att göra modeller som "maximerar" vissa variabler i vårt beteende. Att människor sedan inte fungerar så, "glöms bort". Även hans egen gren, nykeynesianismen, kritiseras för denna åkomma.

Hans ganska avspända syn på teorin om NAIRU, vilken debatterats här på bloggen, kan ha ett visst intresse. Krugman talar om en "hypotes": "The natural rate hypothesis, with its crucial implication that high inflation would get built into expectations and not reduce unemployment, was the result of (loose) maximizing reasoning."

En ny värld är möjlig

Mikael Nybergs recension i AB av volvoarbetaren Lars Henrikssons nya bok, "Slutkört", pekar på en viktig pusselbit i den stora omställning av vårt världssystem, som är nödvändig. Men inte bara nödvändig utan också möjlig!

"Vi" kan inte fortsätta bränna upp fossila bränslen. Därför måste och kan massbilismen ersättas av ny teknik. Ett par citat ur recensionen följer här.

"Tekniken och produktionsförmågan finns där. Investeringsmedlen likaså. En förtätning av järnvägsnätet i Europa kostar inte mer än alla de planerade nya motorvägarna. Likväl sitter vi fast i fossilkapitalismen och dess ändlösa bilköer."

"Vi ser finansaristokratin svindla oss från kris till kris, vi ser de nya kolonialkrigen och vi ser atmosfären slamma igen, men allt vi gör är att streta emot. Om ens det.

Lars Henriksson öppnar för något annat: i stället för det bensinångande vinstjäktet en omställning av produktion och samhälle efter våra gemensamma behov. Lugnt och sakligt lägger han fram sina förslag. Som i ett snack i fikarummet när strömmen gått och bandet i en andhämtning står stilla."

fredag 8 april 2011

Amerikanen älskar inte längre kapitalismen

Enligt en opinionsundersökning av företaget GlobeScan har amerikanernas tilltro till det "fria marknadssystemet" sjunkit drastiskt sedan 2009, och är lägre än motsvarande siffra för Kina, där förtroendet har stigit något.

Globescans ordförande säger: “The poll suggest that American business is close to losing its social contract with average American families that has enabled it to prosper in the world. Inspired leadership will be needed to reverse this trend.”

Protesterna i Wisconsin mot guvernörens attack mot de offentliga fackföreningarna tog formen av en nästan "egyptisk" revolt. GlobeScans undersökning tycks visa att det finns potential för betydligt större turbulens i världssystemets centrum.

torsdag 7 april 2011

Sven Grassman, kritiker av nyliberalismen

Sven Grassmans kritik av socialdemokratins kapitulation för nyliberalismen för drygt 30 år sedan, förtjänar en diskussion idag. Argumenten som användes då för att "riva ned folkhemmet" har delvis förändrats, men det är samma klasskrig som bedrivs idag, mot underklassen av överklassen. Ekonomernas "argument" spelar här en viktig roll nu som då. Budgetbalans och utlandsskulder  har efterträtts av "tjänstedilemma" och ökande andel åldringar att ta hand om.

Här är några citat från Grassmans "Folkhemsplundringens anatomi", från 1985, hämtade från Teckentydarens blogg.

"Att sprida ut makt och välfärdens goda en smula jämt bland människor går bara med en enda metod: att ha brist på arbetskraft. Över hela ekonomin jämt fördelad brist på arbetskraft. I sista hand är det här vars och ens människovärde definieras. Det är detta som kan ge även kvinnor och ungdomar ett egenvärde: att deras tjänster verkligen efterfrågas och behövs. Inte därför att någon tycker att det är rättvist och skäligt och vill vara storsint. Utan därför att deras tjänster har ett stort ekonomiskt värde."

"SE-bankens fem forskningsstiftelser köpte upp några dussin av våra debattörer och ekonomer - även socialdemokrater. Dessa sa till allmänheten att social omsorg och inkomstutjämning hade gått för långt. De ljög och överdrev sex balansbrister och sade att dessa berodde på den offentliga sektorn och höga reallöner."

"I så motto var det de intellektuella som avgjorde striden. Ekonomer därför att de inte kunde motstå pengar, status, publicitet, anseende som ett borgerligt samhälle i rikt mått och i diskreta former erbjuder. Icke-ekonomer på grund av okunnighet och lättja."

"Vi vann valet 1982 därför att de åtstramare inom SAP som accepterar den borgerliga analysen höll tyst eller till och med låtsades vilja föra en expansiv politik. Efter valet stack de upp och fick i själva verket diktera en fullständigt galen politik. En politik som ökat arbetslösheten och som trampat på allt det vi anser värdefullast i ett samhälle. En politik som visat att SAP kan vara "duktigare" än borgarna själva."

Varför förblev Grassman en ropandes röst i öknen, kan man fråga sig? Kanske för att det fortfarande fanns ett stort förtroende för "våra valda representanter"? Jag misstänker att misstron mot dem idag är betydligt större. Inte bara socialdemokratin utan alla partier har ju förvandlats till tomma skal, dominerade av ett litet skikt professionella politiker.

Om man ska vara lite kritisk mot Grassmans analys, så undrar jag om han inte överskattar djupet i brottet mellan den socialdemokratisk folkhemsperioden och den nyliberala perioden. Den s.k. samförståndspolitiken slog ändå igenom redan på 1930-talet. LO och "arbetsgivarna" kom överens om "löneutrymmet". Om man utgår från de gemensamma intressena istället för från klasskampen, så är det förståeligt att man inte genomskådar att  kapitalets ekonomer bedriver klasskamp istället för vetenskap.

Ytterligare en aspekt som borde undersökas är på vilket sätt den keynesianska lära han utgick ifrån, har påverkat hans kritik. Överskattade han möjligheten att bedriva en progressiv ekonomisk politik? Liksom möjligheten att under en längre tid bevara full sysselsättning?

onsdag 6 april 2011

Vad i allsin dar är NAIRU?

I inlägget om SSU:s tidskrifts Tvärdrags nummer om reformism, kritiserade jag ett par socialdemokratiska ekonomer för att ha anammat begreppet jämviktsarbetslöshet eller - på ekonomiskt fikonspråk - "NAIRU". De har nu svarat i kommentarsfältet, bl.a. med häpnadsväckande antydningar om att Marx skulle på något sätt ha varit inne på samma spår som "NAIRU"-förespråkarna. De menar att deras version av NAIRU är annorlunda än nyliberalernas och Anders Borgs.

En annan, känd "progressiv" ekonom, som har godtagit NAIRU-begreppet är Paul Krugman. Hans krönikor i New York Times (länk till höger) går med jämna mellanrum till hårda attacker mot president Obama, som kritiseras för att strunta i att göra något mot arbetslösheten. Men i dagens krönika skriver Krugman med instämmande att "The Fed believes that the lowest unemployment rate compatible with price stability is between 5 and 6 percent". Krugman är en liberal, borgerlig, i viss utsträckning keynesiansk  ekonom men absolut ingen socialist. Alltså i grunden en försvarare av kapitalismen. Även om det måste sägas att hans åsikter har utvecklats på flera punkter åt det progressiva hållet sedan hans tid som presidentrådgivare.

Engelska wikipedia har en koncis definition av NAIRU: "In monetarist economics, particularly the work of Milton Friedman, NAIRU is an acronym for Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment, and refers to a level of unemployment below which inflation rises. It is widely used in mainstream economics, but is rejected by other economists such as James Tobin, and, in earlier forms, by John Maynard Keynes, who argue that literal full employment — a rate of unemployment close to 0% — is natural and attainable."

måndag 4 april 2011

Ingelstam är ute och cyklar...

I en artikel på "dagens arena" skriver Lars Ingelstam om "tjänstedilemmat" eller Baumols dilemma som det också kallas. Jag har inbillat mig att Ingelstam är en intelligent och milt progressiv person, men här sprider han rena nyliberala bondfångarargument om att den offentliga tjänstesektor skulle bli dyrare och dyrare att upprätthålla. Man kan ju då fråga sig hur alliansregeringen har lyckats sänka skatterna gång på gång.

Orsaken till detta "tjänstedilemma" skulle vara att produktiviteten ökar i den privata varusektorn, och eftersom lönerna i tjänstesektorn med låg produktivitetstillväxt måste hänga med, så måste skatterna höjas. Med andra ord, ju rikare "vi" blir, desto svårare får vi att finansiera skolor och de äldre!

Baumols resonemang har ett visst teoretiskt intresse, såtillvida som att den för femtioelfte gången visar att den neoklassiska teorin är falsk. Enligt denna teori beror nämligen lönen på produktiviteten, och det är bara att kasta en blick på verkligheten för att konstatera att det inte stämmer.

Baumols efterapare använder hans iakttagelse till att säga att skatterna måste stiga för att  betala vårdbiträdena löner, som inte släpar alltför mycket efter industriarbetarna (vilkas reallöner i och för sig inte haft någon speciellt imponerande utveckling sedan 1970-talet). Sedan kommer Uri Geller-knepet: man inbillar de godtrogna att stigande skatter i absoluta tal betyder ökning av skattekvoten, andelen skatter i BNP. Voilà, alltså är nedskärningar av det som är kvar av välfärdsstaten helt enkelt oundvikliga! Det är den slutsats som riksdagspartierna är överens om.

"Att hantera tjänstedilemmat är den avgörande utmaningen för den svenska modellen. Om vi inte ska höja skatterna (vilket partiordföranden tycks mena) blir det inte fler offentligt anställda.". Nonsens, Ingelstam!

Ingelstams eget svar på "tjänsteproblemet" är att sänka momsen på tjänster, och att låta föreningarna ta över delar av den offentliga verksamheten (gratis förmodligen?). Då blir allt så socialt och bra. Juholt har väl redan slagit in på den linjen med förslaget om "välfärdsjobb", vad jag förstår en expansion av "fas 3"-jobben. SSU är ännu radikalare med sitt  förslag om "social värnplikt".

Albanien, demokratin och korruptionen

En intervju med en albansk människorättsaktivist i "Dagens Arena" ger in inblick i vad som händer politiskt i Albanien, men väcker också frågor om vad demokrati är för något egentligen. Är vår "västerländska demokrati" något som självklart borde införas i länder som Tunisien, Egypten och Libyen?

Det brukar sägas att ett hinder för "vår" modell av demokrati, med  politiska partier som tävlar om makten, är den utbredda korruptionen. Men den här artikeln tyder på att det är tvärtom: vår typ av demokrati leder till korruption. Så tycks det i varje fall ha fungerat i Albanien: de valda politikerna gynnar de väljargrupper som valt dem, och bara dem.

Beror då de här negativa konsekvenserna kanske bara på att de här länderna är underutvecklade, och att problemen försvinner när de hunnit komma upp i vår höga nivå av ekonomisk utveckling och politisk kultur? Eller är det bara så att vi inte ser den korruption som existerar här. Vi anser att tagande av mutor är korruption, men ser inte den lobbying som hela tiden pågår i både EU och nationellt, och som påverkar de politiska besluten mer än väljarnas åsikter.

Vjollca Mecaj säger "Vi har aldrig under de här tjugo åren haft ett program för utveckling av Albanien. Vad ska prioriteras, vad är vår kapacitet, och vad behöver vi göra? Ingen vet om Albanien ska vara ett land som satsar på jordbruk, om vi ska vara ett land som satsar på turism eller om vi ska satsa på industriell produktion. Ingen vet!" Är det inte samma sak i Väst? De viktiga politiska frågorna om inriktningen av samhällets utveckling diskuteras sällan under valrörelserna. Det är ju den kapitalistiska marknadsekonomin som styr, inte politikerna och inte folket.

söndag 3 april 2011

Tillväxt, BNP och välstånd

Filosofiska rummet, om "tillväxten och det hållbara välståndet", är värd att lyssna på. Om inte för annat än att få höra hur den i vanliga fall kaxiga nyliberalen Johan Norberg, drivs ordentligt på defensiven av humanekologen Kenneth Hermele och tankesmeden Gunilla Andersson.

Programmet börjar med en diskussion om BNP-begreppet, som ju har kritiserats sönder och samman otaliga gånger, men ändå fortsätter det dominera den ekonomiskt-politiska debatten. Man borde ställa frågan varför...

Vad mäter måtten BNP och BNP per capita egentligen? Ja, inte mäter de "välstånd" eller "välfärd". Boken "Jämlikhetsmyten" visade att det inte finns något samband mellan BNP och en mängd kriterier på välfärd i den industrialiserade världen. Däremot finns det starka statistiska samband mellan dessa kriterier och graden av jämlikhet i samhället.

Johan Norbergs lama försvar för BNP-begreppet gick ut på att BNP mäter den ekonomiska aktiviteten i ett land. Och därmed på något vagt sätt de resurser som behövs för att avskaffa fattigdom. Ett problem som påpekades av de andra samtalsdeltagarna är  att medan även skadlig aktivitet mäts, så  ingår inte den oerhörda mängden obetald nyttig "aktivitet".

BNP definieras statistiskt som  summan i kronor och ören, av sålda varor och tjänster under ett år. Den avspeglar alltså vad det kostar att producera det vi konsumerar. Men vanligen betraktas ju inte höga kostnader som något positivt.  Borde man alltså  inte logiskt sett istället eftersträva sänkt BNP...?

Det är rimligare att bedöma  ekonomisk utveckling utifrån ökningen av produktiviteten, vilken i sin tur är avhängig tekniska utveckling, utbildning, förbättrad hälsa m.m. Kapitalismens positiva roll har ju varit att den drivit fram en tillväxt av dessa produktivkrafter, även om det varit till priset av mycken mänsklig olycka.

Kostnaden i arbetstid för en enskild vara minskar i takt med produktivitetens ökning.  Det blir alltså möjligt att producera fler varor per tidsenhet.  Och därmed möjligt att konsumera mer (vissa grupper lägger dock beslag på en oproportionell andel av varorna). Tillväxt i denna betydelse är positiv, och det är denna tillväxt som politikerna vill att vi ska tro att de menar när de rabblar BNP-siffror.  

Men BNP mäter inte mängden produkter och tjänster, utan bytesvärdet av dem. Därför är det inte konstigt att kapitalets politiska försvarare, inklusive socialdemokratin, inte är speciellt kritiska BNP-måttet.

Kapital definieras av att det är en penningsumma som investeras för att få tillbaka den plus en "avkastning". Och för att fortsätta fungera som kapital,  så måste den nya penningmängden investeras igen, och så vidare i all oändlighet. Tillväxt av pengar i form av kapital är vad detta samhälle går ut på, medan tillväxt av produkter är en oavsedd, eventuell bieffekt av denna "eviga kapitalackumulation".  Avkastningen, mervärdet, går ju inte till dem som arbetar ihop det utan till investeraren, kapitalisten. Om lönsamheten i tillverkningen av varor inte är tillräckligt hög, "investeras" en större andel av värdet i samhällsskadlig spekulation istället.

Den eviga kapitalackumulationen leder som bekant till vissa problem, som att vissa "naturresurser"  tar slut, miljön förstörs, global uppvärmning, m.m.. Därför uppstår en kritik som efterlyser "hållbar utveckling".  Men dessa kritiker förstår inte hur systemet fungerar, utan skyller problemen på att folk skulle lida av en sjuklig strävan efter att få konsumera mer och mer.  Kritikerna tenderar även de att utgå från BNP-måttet och istället för en ökning av den, kräva stopp för ökningen eller t.o.m. minskning.

"Tillväxtkritikerna" brukar missa att också BNP är ett uselt mått på resursförbrukningen. De s.k. råvarorna i jordskorpan, i haven o.s.v. har bytesvärdet noll! Enligt den kapitalistiska ekonomiska kalkylen är själva naturen gratis.

Det som kostar är arbetet att gräva fram råvarorna.  Ju mindre det är kvar av dem, desto dyrare blir det förstås. Vilket höjer  BNP, och det är ju jättebra, enligt Anders  Borg och Håkan Juholt.

Det finns andra problem med BNP-måttet. Ett berördes i inlägget om Daniel Ankarloos "Välfärdsmyter".  Det problemet som tycks göra total rappakalja av begreppet, handlar om att jämförelser av BNP mellan olika år, måste ta hänsyn till pris- och produktivitetsutvecklingen, vilka varierar mellan olika branscher.

fredag 1 april 2011

Wallerstein kommenterar Libyen

I en läsvärd artikel har Immanuel Wallerstein för andra gången kommenterat Libyen. I den första artikeln förutspådde han varför FN:s säkerhetsråd inte skulle anta den resolution om intervention, den gjorde strax därefter.

Hur förklarar Wallerstein att han tog så kapitalt fel? Den amerikanska militärmakten var emot äventyret, men varför bestämde sig Obama ändå för att böja sig för påtryckningarna, och vilka var det som tryckte på?

Huvudtesen som Wallerstein driver är att det var Saudi-Arabiens härskare som fick balansen att tippa över till det globala krigspartiets fördel. De agerade via Arabfederationen, och deras mål är att stoppa spridningen av upproren i arabvärlden. Kriget är en "distraktionsmanöver" i detta syfte, och handlar inte primärt om olja vilket vänstern tror.