söndag 29 maj 2011

Shaikh, Lenin och konkurrensen

I ett inlägg i september ifjol skrev jag om Anwar Shaikhs teorier om den nuvarande världsdepressionen. Nu har det dykt upp ett par videoföreläsningar på hans websida. De är populärt hållna, och alltså mer tillgängliga än hans artiklar.

Shaikh visar övertygande i den första föreläsningen varför den nyliberala teorin om frihandelns förtjänster helt enkelt inte stämmer med fakta. Den som vill fördjupa sig i den teoretiska grunden till varför David Ricardos berömda teori om "komparativa fördelar" är felaktig, rekommenderas att fortsätta med Sam Williams genomgång av Ricardos teoretiska misstag.

Shaikh skiljer mellan två uppfattningar om konkurrens, hans egen som handlar om "verklig konkurrens" och den neoklassiska, nyliberala som handlar om en "perfekt" marknadskonkurrens. Den nyliberala synen utgår som bekant inte från verklighetens värld utan från fiktionen att människor är allvetande, rationella egoister.

Innebörden i den "verkliga konkurrensen"  är rått uttryckt att den starkare slår ihjäl den svagare. Företaget med högre kostnader än konkurrenten, går under och de som arbetar där blir arbetslösa. Denna lag om "absoluta fördelar" gäller även för den internationella handeln. I motsats till teorin om "komparativa fördelar" visar det sig att överskott/underskott  i handelsbalansen mellan två länder inte återställs på grund av automatiska ändringar i växelkurserna.

Det blir riktigt intressant när Shaikh kritiserar vänstern för att ha anammat den felaktiga tanken att kapitalismen fram till 1900-talet präglades av "fri konkurrens", och att den därefter avlösts av "monopolkapitalism". Den neoklassiska "fria konkurrensen" har aldrig existerat!

Den här traditionella vänsteruppfattningen om två kvalitativt skilda etapper inom kapitalismen, fria marknader kontra monopol, brukar förknippas med Lenins teori om imperialismen. "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium" använde som källa liberalen Hobson och socialdemokraten Hilferding, vilket kan förklara varför Lenin övertog vissa omarxistiska formuleringar från dem.  Formuleringar som överdriver det nya i den "monopolkapitalistiska" ekonomins grunder.

Med Shaikhs begrepp "verklig konkurrens", är det lättare att se kontinuiteten mellan 1800-talets kapitalism (som verkligen inte saknade "imperialistiska" drag) och 1900-talets krigspräglade och imperialistiska kapitalism.

Marx beskrev kapitalets koncentration och centralisation i "Kapitalet". Ju större företag som "konkurrerar" med varandra, desto våldsammare konflikter blir det förstås med tiden. Två världskrig under 1900-talet, är bevis nog.

7 kommentarer:

  1. Det blir fler och fler som begriper det här. Ha-joon Chang beskrev det så bra i sin bok Bad samaritans att han lyckades övertyga Martin Wolf, överstepräst i Financial Times.

    Kärnan i Changs argumentation är att den fria konkurrensen är något makthavarna har predikat för de fattiga. Själva har de alltid tillämpat protektionism och statligt stöd för de mest avancerade industrierna, i syfte att sätta sig på produktionskedjornas toppar.

    SvaraRadera
  2. Hej! Är denna konferens av intresse, tro?
    http://uppsalalan.vansterpartiet.se/?page_id=448

    SvaraRadera
  3. Det verkar absolut vara en intressant konferens...

    SvaraRadera
  4. Är det inte ett vanligt misstag att blanda ihop läroböckernas perfekta konkurens (som knappast kan existera i verkligheten utan att orsaka katastrof) och verklighetens fria konkurens som ju existerar och innebär att de stora fiskarna äter upp de små? Gamle J K Galbraith påpekade att perfekt konkurrens kan förekomma inom jordbruket (massvis av bönder som säljer samma morötter exempelvis) men att detta orsakar misär och hatas av bönderna. Höll på att leda till bondeuppror i USA på trettiotalet. Ser man perioden med konkurrenskapitalism på 1800-talet som just att stora kapital krossade små kapital tycker jag det inte är så svårt att se övergången till senare monopolkapital och imperialism.

    SvaraRadera
  5. Marx såg ingen absolut motsats mellan konkurrens och monopol, vilket uttrycken "frikonkurrenskapitalism" kontra "monopolkapitalism" tycks innebära. Ett citat ur "Filosofins elände":

    "I det praktiska livet finner man inte endast konkurrensen, monopolet och deras inbördes kamp utan också deras syntes, som inte är en formel utan en rörelse. Monopolet alstrar konkurrensen, konkurrensen alstrar monopolet. Monopolisterna bedriver konkurrens, konkurrenterna blir monopolister. När monopolisterna genom partiella associationer inskränker konkurrensen mellan sig, växer konkurrensen bland arbetarna; och ju mer massan av proletärer växer i förhållande till en nations monopolister, desto tygellösare utformar sig konkurrensen mellan de olika nationernas monopolister. Syntesen är så beskaffad att monopolet kan hålla sig upprätt endast genom att ständigt inträda i konkurrenskampen."

    SvaraRadera
  6. 1847 var Marx väldigt ny i nationalekonomin, men slängd i dialektiken naturligtvis. Undrar om han inte redde ut det här bättre i Kapitalet, med lite mindre filosofi och lite mer ekonomi i resonemanget?

    SvaraRadera
  7. Marx hann ju aldrig skriva delen som skulle handla om världshandel och konkurrens. Visst nämner han konkurrensen i ibland i de delar av "Kapitalet" som kom ut. Utan konkurrens, ingen "värdelag"!

    Det man brukar kalla monopolprofiter, kallade han "extraprofiter" i allmänhet. Den kapitalist som är först med en teknisk nyhet som höjer produktiviteten, kan tjäna "extra" trots att han - tillfälligt - kan sälja sin produkt under marknadsvärdet men över kostnaderna. Men förr eller senare är konkurrenterna ifatt, och hans fördel är utplånad. Varvid den genomsnittliga profitkvoten obönhörligt sjunker med tiden.

    Nu borde det ju i och för sig alltså vara i kapitalisternas gemensamma intresse att stoppa den tekniska utvecklingen. Men det är väl där konkurrensen också kommer in: ett enda världsmonopol är en utopi!

    "Monopol" och "konkurrens" hänger alltså ihop även i "Kapitalet".

    SvaraRadera