tisdag 28 juni 2011

Planhushållning eller marknad?

Efter Sovjetunionens fall har det långt in i "vänstern" blivit en accepterad sanning att planekonomi inte fungerar. Och de som fortsatt vara socialister, har i allmänhet pläderat för någon form av "marknadssocialism". Företag ska helst ägas av dem som arbetar där, men relationerna mellan företagen ska "marknaden" sköta.

Men vad är då denna "marknad" som ska ta hand om samordningen av ekonomin? I dagens värld är marknaden inget annat än  ett system som bygger på att produktionen sker för profit, och att de starkaste företagen slår ut de svagaste. Marknadsekonomi och  kapitalism är samma sak.

"Marknadssocialistiska" idéer kritiserades hårt redan av Marx och Engels. En ekonomi som bygger på pengar  och "marknadskrafter" leder förr eller senare till klasskillnader och kapitalism, oavsett hur jämlikt det var från början. Se t.ex. "Anti-Dühring" av Engels.

Men kan inte "marknad" betyda något annat? Jo, en del marknadssocialister föreställer sig nog att allt som inte är "kommandoekonomi" av sovjetisk typ, kan kallas marknadsekonomi. Tanken om något tredje, vid sidan om kapitalistisk marknad och "kommandoekonomi" är rätt, men det handlar då inte om någon sorts "socialistisk marknad".

Ta det medeltida skråhantverket som exempel! Det var definitivt inte någon "kommandoekonomi", men det fanns inte heller en "fri" marknad. Priserna bestämdes inte av tillgång och efterfrågan, utan efter vad som var "rättvist" och "skäligt". "Oskäliga" profiter uppstod därför normalt inte. Det var ett helt annat system än vår "marknadsekonomi".

En socialistisk ekonomi kan vara i huvudsak decentraliserad utan att styras av "värdelagen", konkurrens och jakt på profit. I kritiken av den centralstyrda planeringen har marknadssocialisterna en poäng. Men inte i det slappa godkännandet av marknadsmekanismerna.

Varför fungerade inte den sovjetiska centrala planeringen? Jag tror inte att orsaken var teknisk, att det handlade om brist på datorer, eller på att man inte tillämpade Kantorovich´smarta optimeringsalgoritmer. (Se förra inlägget.) Och jag tror inte heller på marknadsfundamentalisternas påståenden om att marknadspriser är nödvändiga för en effektiv ekonomi.

Nyckeln till svaret ligger, tror jag, i något man diskuterade mycket i Östeuropa på 60-talet, nämligen incitamentsproblemet. Hur skulle man få arbetare, tjänstemän och direktörer att utgå från vad som var bäst för hela samhället, inte från det som var bäst för den enskilde eller hans företag?

Problemet "löstes" genom att helt enkelt muta direktörerna med bonusar som var kopplade till företagets "resultat", med andra ord till vinsten. Känns det igen? Men då får vi ett system som blir mycket svårt att skilja från ett privatkapitalistiskt system. Och som lyder under samma lagar om maximal kapitalackumulation.

Hade det funnits en annan väg att gå? Finns det någon ledtråd hos Marx? Det var ju trots allt hos Marx man inspirerats till planhushållningen. Men Marx var inte speciellt konkret! Under kapitalismen behärskas människorna av anarkistiska ekonomiska krafter som de inte råder över, enligt honom. Istället skulle efter arbetarnas maktövertagande, ekonomin medvetet regleras utifrån de samhälleliga behoven.

Men innebär denna medvetna reglering att ett centralt organ planerar och styr hela ekonomin? Ja, i någon mån tror jag att det är nödvändigt. Förutsatt att det sker demokratiskt. Men det fungerar inte om inte profitmotivet har ersatts av en kultur där man spontant alltid tar hänsyn till samhällsintresset i första hand.

Hur uppstår en sådan kultur? Det går naturligtvis inte på en gång, utan kommer antagligen att ta en mycket lång tid, flera generationer antagligen. Marx förutsåg också en övergångsperiod under vilken den "borgerliga rätten" skulle mista sin ställning för att kommunismens "högre stadium" skulle kunna uppnås.

Det som kan göra en optimistisk om detta framtidsscenario är att människan enligt de senaste neurologiska rönen, i grund och botten inte är den fullblodsegoist som nyliberalerna påstår, utan just så social som den socialistiska ekonomin kräver för att fungera.

Mao var inne på sådana här idéer. Men de masskampanjer som han tog initiativet till under kulturrevolutionen var uppenbarligen inte tillräckliga för att ändra inställningen hos kineserna. Och för att snabbt "modernisera" ett land, kan kapitalism säkert fungera bättre i ett underutvecklat land som Kina. Det var ändå det som var kapitalismens historiska uppgift, medan vi i mogna kapitalistiska länder har en annan uppgift att lösa.

Som inspiration kan man  ha hur internet fungerar. Det finns några centrala organ, som är helt nödvändiga, men i huvudsak är nätet inte centralstyrt, utan styrningen, "planeringen", sker ju extremt decentraliserat. Det fanns faktiskt ett numera bortglömt, toppstyrt alternativ som aldrig slog igenom.

måndag 27 juni 2011

"Red Plenty"

"Red Plenty" av Francis Spufford är en originell roman, som man knappast skulle komma på idén att läsa, om den inte hade recenserats i Clarté. Romanen utger sig för att handla om en idé och inte primärt om personerna som skildras. Miljön är också ovanlig: Sovjet under Chrustjev- och Bresjnevepokerna.

Problemet som författaren behandlar är intressant: varför stagnerade det så till synes framgångsrika Sovjet och hamnade ohjälpligt på efterkälken gentemot USA? Den idé som man anar att Spufford utgick ifrån, men som aldrig formuleras, är att orsaken är att de sovjetiska ledarna helt enkelt inte vågade tillämpa de djärva idéer som sovjetiska vetenskapsmän lade fram för dem.

Skenbart såg det ut som att Chrustjevs idé om att uppnå kommunismen, det utopiska överflödssamhället redan 1980, inte var så orealistiskt. Målet spikades t.o.m. i SUKPb:s partiprogram 1961.

I Väst hade man sett hur produktionen under decennier hade stigit betydligt snabbare i Sovjet, och den första sputniken skapade politisk hysteri i Väst.

Men istället för att komma ifatt och gå förbi USA, började tillväxten avta, mer och mer för varje decennium. Och numera är ju standardbilden av den sovjetiska ekonomin inte den av kraftig tillväxt, som på 30-talet, utan av Bresjnevtidens stagnation.

En vanlig "förklaring", som Spufford verkar instämma i,  är att planekonomin kan fungera bra för att industrialisera ett land, då huvudsaken är att öka produktionen, speciellt av den "tunga" industrin. Men att planering inte fungerar, när det gäller att öka produktiviteten, och därmed effektiviteten i ekonomin. Borgerliga ekonomer menar ju att marknadsmekanismer är nödvändiga för att få till stånd denna effektivitet.

Men sovjetiska ekonomer, matematiker och "kybernetiker" hade andra idéer. Kantorovich, som var den som uppfann den lineära programmeringen, menade att hans metoder skulle kunna tillämpas för att optimera hela den sovjetiska ekonomin. I kapitalistiska länder däremot begränsas ju tillämpningen av sådana metoder på grund av konkurrensen mellan de privata företagen.

Datorforskarna å sin sida pekade på att datorerna skulle kunna användas i de omfattande matematiska beräkningar som krävdes.

Men sovjetledarna sa nej till dessa förslag! Istället för att utveckla egna datorer bestämde de t.ex. att man skulle kopiera IBM:s modeller och därför missade Sovjet IT-revolutionen .

Jag tycker inte romanen riktigt lyckas förklara, varför  de sovjetiska ledarna tog så korkade beslut som de gjorde.

En hypotes är att alla var oerhört trötta på de stora omvälvningarna i samhället, och bara ville ha lugn och ro, och framförallt inga djärva experiment à la Chrustjevs.

En annan tanke som antyds är att de politiska ledarna hade för låg utbildning och helt enkelt inte förstod vad vetenskapsmännen pratade om. Så enkelt tror jag knappast att det var.

Ytterligare en hypotes är att det snarare var vetenskapsmännen som inte förstod sig på politik, på vilka förändringar befolkningen var beredd att acceptera.

Blodbadet i Novotjerkassk, som man länge lyckades hålla hemlig, kan ses som ett resultat, av att Chrustjev  faktiskt hade lyssnat på akademikernas blåögda förslag om prishöjningar på mat som var "för billig". Vilket inte accepterades av dem som drabbades. (Eliterna drabbades dock inte...)

Uppenbarligen fanns det en klyfta mellan å ena sidan dem som arbetade i fabrikerna och fälten, och å andra sidan både den politiska och vetenskapliga eliten. Paradoxalt nog kanske Bresjnevtidens "stagnation", där befolkningen var nöjd med situationen (enligt Spufford), var ett tecken på att ledarna faktiskt lyssnade till folket. Men de svek samtidigt sin historiska uppgift, och därmed svek de ju sitt folk på lite längre sikt.

Tyvärr beskrivs inte de ekonomiska reformer som akademikerna föreslog, speciellt utförligt. Men det finna referenser till facklitteratur, om man vill fördjupa sig.

Det framgår alltså inte hur socialistiska de föreslagna reformerna egentligen var. Klart är att de betonade vikten av "lönsamhet", och det var dessa delar som Kosygin godtog. Men de delar som handlade om "rationella priser", och som Kosygin förkastade, borde man titta närmare på.

Boken innehåller en fiktiv diskussion där motståndarna förkastar prisreformen med "marxistiska" argument, som snarare förråder författarens bristande kunskaper i marxistisk ekonomi. Men ändå frågar jag mig om dessa reformer, som hade som syfte att effektivisera planekonomin, i själva verket var förtäckta metoder att införa en ren marknadsekonomi. Det är en sak att kunna veta vad olika produkter kostar, en annan sak att låta priset helt avgöras av kostnaden.

I en socialistisk ekonomi kan inte "effektivitet", hur den än definieras, vara det allra viktigaste. Mer om det på mitt inlägg om Paul Cockshotts idéer om planekonomi.

onsdag 22 juni 2011

Jeremy Bentham kontra Vilfredo Pareto

En recension i Monthly Review tar upp tre böcker som från olika synvinklar kritiserar sönder den nyklassiska ekonomin, eller nyliberalismen, som lärs ut på alla universitet. Men artikeln avslutas också med att spå att dessa verklighetsfrämmande teorier ändå kommer att dominera även i framtiden. Helt enkelt för att teorierna passar de "rika och mäktiga" så väl.

Nytt för mig var i recensionen att ställa principerna i Jeremy Benthams utilitarism mot ett Vilfredo Paretos berömda optimeringsprincip, "paretooptimalitet", vilken brukar åberopas av nyliberalerna.

Ur den utilitaristiska principen att den totala "lyckan" bör maximeras och ur tesen att en extra dollar ger mindre extra lycka till en rik människa än en fattig, så följer logiskt att jämlikhet är bra, att alla bör ha lika stora inkomster! Jag vet inte om Bentham explicit hävdade detta, men kanske vore det värt att studera honom lite. Även om Marx var rätt så spydig mot honom i "Kapitalet"...

Paretos optimeringsprincip däremot leder till helt andra slutsatser. Den definierar nämligen den önskvärda jämvikten som det tillstånd där det inte finns någon förändring som förbättrar för någon samtidigt som ingen får det sämre. Vad är det för fel med en sådan princip då? Jo, för att i motsats till Benthams resonemang, så är omfördelningar från rika till fattiga alltid felaktiga! De rika förlorar ju alltid något vid en omfördelning.

"De rika och mäktiga" föredrar förstås Pareto framför Bentham. Med hjälp av Pareto kan man argumentera mot minimilöner, fackföreningar, progressiva skatter m.m... Allt sådant som nyklassiska ekonomer varit emot.

tisdag 14 juni 2011

Frågan om Sovjet

För dem som är intresserade av ett alternativ till det kapitalistiska världssystemet, är det naturligtvis intressant att studera de länder som under 1900-talet försökte bryta sig loss ur världssystemet. Det första var som bekant Sovjetunionen.

Innan Sovjet och det s.k. östblocket för några decennier sedan införlivades definitivt i världsmarknaden, så gav av naturliga skäl försvararna och motståndarna till "kommunismen" diametralt olika bilder av dessa länder.

Nazisternas propaganda vilken var motiverad av det krig som förbereddes togs i mångt och mycket upp av den kalla-krigsproganda, som drevs i den "fria världen". Den listige och blodtörstige och maktgalne tyrannen Stalin skulle ha varit ansvarig för tiotals miljoner människors död, genom likvidering av bönder och politiska motståndare.

För försvararna, "stalinisterna", var tvärtom Stalin en genialisk ledare, som moderniserade jordbruket, industrialiserade landet och försvarade det framgångsrikt mot Hitlers utrotningskrig.

Efter Sovjets fall har det kommit forskning som har gett mycken ny kunskap om vad som verkligen hände under speciellt det kontroversiella 30-talet. Motståndare och anhängare är lika benhårda i kritik respektive försvar, men nu kan man ana hur det vänstra ögats och det högra ögats bild av fakta i alla fall är på väg att sammanfalla i en nyanserad bild.

30-talet präglades av mycket hårda konflikter, som periodvis kan karakteriseras som inbördeskrig. Men det var inte ett "totalitärt" land, enväldigt styrt av Partiet. Det fanns tvärtom gott om relativt självständiga maffialiknande "kungadömen". Och det var något som partiledningen förgäves bekämpade.

Vill man i dag sätta sig in i skeendet så kan man lugnt skippa kalla-krigaren Robert Conquests böcker med sina monstruösa siffror på antal offer för utrensningar och hungerkatastrofer. J. Arch Getty däremot är en seriös forskare, som grävt i arkiven och som slagit hål på den gamla synen på det "totalitära" Sovjet där Stalin ryckte i alla trådar. Simon Sebag Montefiores böcker är också läsvärda, även om han då och då känner sig tvungen att betyga sin antikommunism.

Men självklart var 30-talets Sovjet ingen idyll, vilket i ärlighetens namn "stalinisterna" aldrig heller påstod. Ändå är det skillnad mellan kalla krigarnas påståenden om folkmord med 30 - 40 miljoner döda kontra mera realistiska uppgifter om 7-800 000 avrättade på juridiskt ganska lösa boliner under utrensningarna efter de s.k. moskvarättegångarna.

En del "stalinister" menar att hotet från imperialisterna, speciellt Tyskland, var så överhängande att det inte kunde hjälpas att många oskyldiga människor strök med i jakten på spioner och agenter. Dessa "stalinister" förnekar inte fakta, men deras moraliska och politiska ståndpunkter är förstås diskutabla. Ett nutida försvar av "stalinismen" finns i detta dokument av Ludo Martens.

Kazama har moskvarättegångarna diskuterats intensivt. De flesta debattörerna anser att de var skenrättegångar, och att de anklagade partiledarna med Bucharin i spetsen, var oskyldiga till spioneri för Tyskland och Japan. Men inte alla - professor Grover Furr är t.ex. övertygad om att deras skuld. De här "gamla bolsjevikerna" erkände ju faktiskt sina "brott", säger han.

Mot argumentet att det inte finns någon stödbevisning i form av dokument, så replikerar Furr att det inte heller finns några bevis för att de här "förrädarna" skulle ha tvingats till erkännandena genom tortyr eller hot!

Min egen ståndpunkt till Moskvarättegångarna är: nej, vi kan inte med absolut visshet säga vad som är sant i denna fråga. Men om man lägger ihop allt vi vet, så tror jag de gamla bolsjevikerna visserligen var "skyldiga" till att försöka störta regimen, men att de knappast var landsförrädare. Det kanske är dags att lägga den här frågan till handlingarna?

fredag 10 juni 2011

"Demokratins bärare"

Jan Wiklunds drygt 500-sidiga bok har undertiteln "Det globala folkröresesystemet". Den är en utmärkt genomgång av "folkrörelsernas" historia från antiken till idag, och kan fungera som en uppslagsbok i bokhyllan.

Boken behandlar även teorier om varför folkrörelser uppstår och diskuterar olika strategier i dagens "globaliserade" värld.

Begreppet folkrörelse i denna bok är mycket vidare än det gängse i dagens Sverige. En marxist skulle väl hellre beskriva bokens tema som de "arbetande och utsugna klassernas motståndskamp mot de härskande klasserna". Det handlar om både spontant och organiserat motstånd mot överheten.

Wiklund beskriver väl hur kampen har tagit sig olika former under historiens gång. Skatterevolter, bröduppror, petitioner ("namninsamlingar"), demonstrationer, strejker o.s.v är former som har dominerat under olika epoker. Ibland vet man t.o.m. när de användes första gången. Irländarna tycks t.ex. ha varit speciellt kreativa.

Det omfattande material om "folkrörelsernas" historia som Wiklund presenterar är förstås speciellt värdefull för "vänstern".  Med "vänstern" menar jag här "de som är kritiska mot det nuvarande kapitalistiska samhällssystemet". Men inom denna vänster representerar Wiklund en intressant ideologisk position, som speciellt den marxistiskt inriktade delen borde seriöst diskutera.

Landsbygdsbefolkningens roll i motståndet mot marknadssystemet behandlas utförligt, och här har speciellt marxister, som ofta sett ner på "bönder",  mycket att lära.

Wallersteins världssystemteori är en utgångspunkt för Wiklund i beskrivningen av orsakerna till upproren mot de styrande. Liksom Wallerstein, tenderar staten att beskrivas som en självständig kraft i samspelet med "civilsamhället", kapitalet och "marknaden".

Jag saknar liksom hos Wallerstein en marxistisk beskrivning av mekanismerna i den kapitalistiska ekonomin. Fast det är väl kanske lite mycket begärt, när de marxistiska ekonomerna själva tycks vara rätt oense om vartåt det barkar.

Det hade varit intressant att får reda på hur Wiklund ställer sig till Wallersteins åsikt att världssystemet skulle vara inne i sin slutfas och att det måste ersättas av något helt nytt system. Wiklund tycks snarare tro på en ny uppgång, en ny "Kondratievcykel" driven av bioteknikens framsteg.

Wiklunds bok stimulerar till en hel del tankar, som jag  kommer tillbaka till så småningom.