onsdag 14 september 2011

Den långa japanska 90-talsstagnationen förklarad

I ett tidigare inlägg, "Begripligt om bankerna!", länkade jag till några korta videos, där bankexperten Richard A Werner, förklarade hur banker skapar pengar "ur tomma intet".  Det framgick att Werner är kritisk till hur banksystemet fungerar, och att han även har egna förslag till reformer av det.

Men Werner har också skrivit en mycket bra bok med samma budskap, "new paradigm in macroeconomics, solving the riddle of japanese macroeconomic performance". Boken utgår från Japans ekonomi, som ju stod och stampade på samma fläck under hela 90-talet. Landet drabbades av konkurser i massomfattning, en för japanska förhållanden hög arbetslöshet, stigande självmordssiffror m.m..

Han förklarar varför de neoklassiska, keynesianska, monetaristiska skolorna misslyckats förklara stagnationen. Och varför den japanska staten misslyckades med alla åtgärder för att få igång tillväxten.

Skulden för deflationen ligger, enligt Werner, hos den japanska centralbanken. Den styrdes av nyliberaler, som medvetet tillämpade chockterapi för att få igenom sin politik av avregleringar och privatiseringar. (Werner är förresten lika kritisk mot ECB, den europeiska centralbanken, och dess marknadsfundamentalistiske chef Jean-Claude Trichet.)

På 80-talet uppstod en enorm fastighetsspekulationsbubbla i Japan. Bakgrunden var att centralbanken tillät bankerna att låna ut pengar för spekulation. Och på 90-talet då bankerna satt på stora mängder med "dåliga lån", så strypte man krediterna istället inklusive till produktiva ändamål.

Werner är lika kritisk mot den gamla klassiska ekonomin som mot nyliberalismen. Ricardos frihandelslära användes ju av Storbritannien till att öppna upp andra länder för sin export. Istället knyter han an till tysken Friedrich List, som förklarade varför länder som vill industrialiseras måste börja med att skydda sig mot konkurrensen utifrån.

Ganska förvånande är att Werner inte nämner Marx en enda gång. Men Marx intresserade sig mest för produktionen, medan Werner utgår från det finansiella systemet för att beskriva "makroekonomien". Vad man därför kan kritisera i boken är att han underskattar  betydelsen av konjunkturcyklerna, som har sitt ursprung i den "överproduktion" som periodiskt drabbar kapitalistiska ekonomier.

Werner tycks tro att om centralbanken klokt styr mängden av krediter och deras inriktning, så är det alltid möjligt att upprepa de ekonomiska "miraklen" i Japan på 60-talet, och senare i Korea och Kina.

Boken börjar med en förödande kritik av den neoklassiska ekonomin, vilken kanske inte innehåller så mycket nytt. Den trycker på det neoklassiska axiomet om existensen av "fullständig information" hos de ekonomiska aktörerna. Werner anmärker lite spydigt att om detta fantasifoster skulle stämma så behövs ju varken pengar, banker, jurister och inte heller några nationalekonomer. Ekonomin borde istället utgå från den empiriska verkligheten, arbeta induktivt istället för rent deduktivt.

Men han nöjer sig inte med att kritisera den neoklassiska idén om perfekta marknader, som antas leda till jämviktspriser, då utbud och efterfrågan sammanfaller exakt. Han skriver om teorier som beskriver hur ransonerade marknader fungerar.  Dessa teorier utgår från att priset bestäms av storleken hos den sida som är minst.  Efterfrågan på lån är t.ex. alltid större än tillgången, varför räntenivån är mindre intressant än mängden krediter som bankerna skapar. I verkliga, inte fiktiva, marknader spelar maktförhållanden en avgörande roll. Marx hann aldrig skriva det planerade avsnittet om konkurrensen, så de här teorierna kan kanske fylla en lucka i marxistisk ekonomi?

Werners alternativ till dagens system är en demokratiskt styrd och av staten reglerad banksektor. Att skapa pengar - bankernas uppgift - är ett privilegium och måste villkoras så att det används för samhällets bästa. Någon detaljplanering av sovjetisk typ vill han inte ha. Det räcker att skapa "incitamentsstrukturer" för att styra bankernas beteende åt rätt håll, menar han.

Det kan kanske vara intressant att jämföra Werners reformförslag med David Schweickarts "ekonomiska demokrati". Man kanske kan förbättra Schweickarts idé om att investeringarna i de löntagarägda företagen ska finansieras med skatt på produktionen, med Werners insikter om hur banker kan skapa pengar och krediter "ur tomma luften". 

Både Schweickart och Werner ger faktiskt bankerna  - i reformerad skepnad visserligen - en nyckelroll i ekonomin. Och en del socialister har också tidigare pekat på bankernas viktiga roll i bokföring och planering av de ekonomiska resurserna i en socialistisk ekonomi.

En marxistisk utläggning av "kreditpengar", finns hos Sam Williams. Krediter som pengar måste alltid ytterst ha som grund pengar i form av varor, t.ex. guld. "Kapitalets" första kapitel om pengar gäller alltså fortfarande. Pengarnas grundläggande funktion att utgöra en värdemätare kan aldrig fyllas av papperslappar eller siffror i en dator. I varje fall gäller det i kapitalistiska ekonomier. Den här aspekten tas naturligtvis inte upp av Werner.

Frågan om vilket som kom först, kreditpengarna på kilskriftstavlorna i Mesopotamien, eller metallmynten  i Lydien, är en intressant historisk fråga som diskuterats nyligen men som nog inte är så relevant för hur penningsystemet fungerar idag.

4 kommentarer:

  1. Hej, har läst Richard Werners första bok "Mammons furstar" vilken handlade väldigt mycket om "krigsekonomin" i Japan på 30-talet och centralbankens "fönsterstyrning" av penningmängden.

    Werner skriver och pratar ju mycket om styrning av bankernas kreditgivning och han är väldigt insatt i det. Men det han innerst inne vill är att inte ha en "kredit-ekonomi". Istället så vill han att staten HELT skall ta över penningskapandet och spendera ut dessa skuldfria pengar (ej krediter alltså) till infrastruktur o.s.v så att pengarna "letar sig ut) i samhället. Bankerna skall vara låneinstitut och inte kunna skapa krediter. Ja han förklarar i korthet i denna video...

    http://youtu.be/zIkk7AfYymg
    Här är också en ny bok som han är medförfattare i. Skall troligen köpa den.
    http://www.neweconomics.org/publications/where-does-money-come-from

    Ha det
    Janne

    Ps, jag skrev förresten en kommentar i ett äldre inlägg du hade om Keynes
    http://antisystemiskdebatt.blogspot.com/2011/05/keynes-kontra-marx.html#comments

    SvaraRadera
  2. Begränsningen hos Werner är att han inte ser att räntan bara är en sorts arbetsfri inkomst. Industriprofiten är också en form av mervärde, obetalt arbete, som industrikapitalisten lägger beslag på. Och om arbetskraften är billigare i Asien så finns det inget som hindrar att produktionen flyttar dit...

    SvaraRadera
  3. Det verkar som om Werner koncentrerar sig på centralbanker, kreditstyrning och penningmängd.

    Jag försöker se pengar som ett "bokföringssystem" för varor och tjänster och att det är bankerna som har ensamrätt att sköta denna bokföring. Det innebär ju i sin tur att själva bokföringssystemet blir överordnat produktion, varor och tjänster.

    Det innebär att även om vi får ett solidariskt vänsterinriktat samhälle så kan bankerna effektivt sätta stopp för detta genom att sluta låna ut pengar (skapa krediter). Då kommer penningmängden att sjunka i samhället (i.o.m att vi betalar av lån) och snart kan varken företag eller matproducenter kunna fortsätta.

    Och allt detta bara för att bokföringssystemet pengar ej finns till hands.
    Situationen skulle kanske kunna jämföras med en flygresa. Flygplanet finns, all personal och alla passagerare också. Men flygturen ställs in, och varför det?. Jo, tryckeriet vägrar att trycka och leverera biljetterna (jmfr med pengarna).

    Så själva SKAPANDET av pengar och vem som har rätten till detta är det mest centrala och jag tror att det är därför Werner koncentrerar sig på det.

    För mig är det självklart att banksystemet skall vara statligt och kommunalt. Inga privata banker. Helst skall vi ju då skapa räntefria krediter och i den mån som ränta behövs på återbetalning av dessa krediter så kommer ju då räntan att tillfalla staten och kunna återcirkuleras till det offentliga. Återcirkuleras räntan ut till samhället så blir ju penningmängden tillräcklig för att återbetala alla lån utan att behöva ta nya lån (som ju är nödvändigt nu när ränteåterbetalning kommer till det privata och till stora delar inte återcirkuleras ut till samhället).

    SvaraRadera
  4. Jag håller med om att Werners beskrivning och kritik av dagens penningsystem är utmärkt. Men jag tror inte att en reformering av penningsystemet räcker för att lösa kapitalismens problem.

    Denna artikel,"Can capitalism exit from this crisis" för fram den klassiska marxistiska synen på förhållandet mellan den finansiella och den "reella" ekonomin: behovet av krediter uppstår i produktionen. "Credit is nothing but an anticipation of expected future profits."

    Pengar ingår ju som du skriver i bokföringssystemet. Men de är inte bara värdemätare, cirkulations- eller betalningsmedel. För handelskapitalisten och ockraren var pengarna dessutom kapital, värde som alstrar mer värde. Och när kapitalet kom på hur det kunde lägga under sig produktionen i 1700-talets England genom exploatering av lönearbetare, så var det kapitalet, inte pengarna som hjälpmedel i varucirkaltionen, vilket började dominera hela ekonomin.

    SvaraRadera