torsdag 25 oktober 2012

Dubbel bokföring som ekonomisk teori?

Det är ofta svårt att hänga med i nationalekonomers resonemang. Inte för att de är  svåra att förstå i sig, utan - kan man misstänka - för att ekonomerna vill dölja hur simpla resonemangen är ibland.

Men en  dialog ur "Savings Equals Investment?" av keynesianen Simon Wren-Lewis, citerad för en tid sedan i Lars P Sylls blogg, är riktigt upplysande och läsvärd.

Keynes var ju "makroekonom", d.v.s. hans teorier handlade om samhällets ekonomi som helhet. Där gäller ju t.ex. att det som är en utgift för är inkomst för någon annan, vilket medför att samhällsekonomi inte är summan av "mikroekonomin" för hushåll och företag.

Keynes var förresten inte först med "makroekonomi", som en del keynesianer verkar tro, som inte läst andra bandet av Marx "Kapitalet". Keynes var en sämre ekonom än Marx, eftersom han för det mesta bortsåg från samhällets uppdelning i klasser, och klumpade ihop alla "hushåll", både kapitalister och lönarbetare, som motpol till Staten.

I nationalräkenskaperna räknar man med att totala storleken av investeringarna i ett land är lika stort som det totala sparandet. Men kan det stämma?  Något är lurt här, och det är det som Wren-Lewis förklarar. Identiteten "Investeringar = Sparande" är en bokföringsmässig identitet. Eller med andra ord: identiteten stämmer av samma skäl som att i dubbel bokföring debet och kredit mirakulöst nog alltid går jämt ut: denna bokföringsteknik är ju konstruerad för att gå jämt ut! Och Wren-Lewis avslöjar hemligheten med just denna identiteten mellan investeringar och sparande: de osålda varorna räknas som "lagerinvesteringar".

Keynes själv brydde sig inte om den här bokföringsmässiga identiteten. Han menade att ju större inkomst man har desto mindre benägenhet har man att konsumera ens hela ens inkomstökning, och alltså har man större benägenhet att "spara".

Keynes insåg att det inte finns någon automatik i att dessa sparpengar investeras i ny produktion i något företag. Och i så fall räcker inte den totala efterfrågan, konsumtion plus investeringar,  för att motsvara den samlade produktionen. Arbetslöshet är alltså fullt möjlig. Och den enda som kan se till att åtgärda problemet med den bristande efterfrågan är enligt Keynes Staten. Jag har i andra inlägg tagit upp invändningar mot denna idé. Staten kan troligen dämpa kriser men då på bekostnad av att de förlängs.

Men det finns fler bokföringsmässiga identiteter som spökar i den ekonomiska debatten.

I en blogg av Michael Roberts tas en identitet upp som den polske ekonomen Kalecki är pappa till: "profits =  investment + capitalist consumption + government deficit". Det ser ju ut som att profiterna ökar om statsskulden ökar - ett argument för keyensiansk politik! Men som Roberts skriver, så säger en sådan här bokföringsmässig identitet ingenting om vad som är orsak och vad som är verkan.

Det finns även andra idéer om varför statsskuld är bra - inte bara för finanskapitalister som behöver "säkra placeringar" - och som utgår från bokföringsmässigt tänkande. Men det får jag återkomma till.

5 kommentarer:

  1. Om man går tillbaka ända till Quesnay så kan man tala om input-output-analys som en sorts dubbel bokföring. Det som stoppas in på ett ställe i systemet kommer ut någon annan stans. Inom affärsvärlden finns/fanns dubbel italiensk bokföring, med debet och kredit. (Vet inte hur bokföring fungerar numera.) Hela tiden handlar det ju om balanser och kontroll över kostnader och intäkter. Det finns en sida av MMT som jag inte vet så mycket om, men som handlar om just balanser. Om det uppstår underskott på den privata sidan (kris, underkonsumtion) måste det balanseras av överskott inom den offentliga sektorn för att återställa balansen. En välmående privatsektor uppnås genom underskott på offentliga sidan. Försöker man kompensera privat underskott genom att sänka offentliga utgifter kommer det bara att förvärra krisen ytterligare. Vet inte om jag håller med om hela paketet (det är väl för reformistiskt för din smak också) men jag tror att MMT-arna beskriver hur verkligheten fungerar.

    Sedan finns ju, om man talar om bokföring, en jäkla massa trix för att med dribblingar mellan olika konton, upp- eller nedskrivning av tillgångar och skulder, fonderingar och liknande kraftigt vanställa hur det verkligen går för ett företag.

    SvaraRadera
  2. "En välmående privatsektor uppnås genom underskott på offentliga sidan." Det är just det där resonemanget som jag är skeptisk till. Det är ju bortsett från bokföringsperspektivet, en klasslös bild precis som Keynes "hushåll kontra stat". Staten kan inte göra arbetarklassen "välmående" samtidigt som den höjer lönsamhetsnivån för kapitalet.

    Att tillgångar och skulder är lika stora i dubbel bokföring, beror helt enkelt på att man bokför samma post två gånger, både på kredit och debetsidan.

    Om jag lånar en summa pengar på banken, som sätts in på mitt konto där, så bokförs den som en fordran som banken har på mig, eftersom jag förväntas betala tillbaka lånet, och samtidigt som en skuld som banken har till mig, då jag ju kan vilja ta ut pengarna från kontot. Än så länge är det alltså ren bokföring.

    Men det kan ju hända något i den "verkliga ekonomin", som att jag tar ut pengarna men inte kan betala igen min skuld. Då händer det saker som dubbel bokföring inte kan förklara, som att banken kan tvingas "skriva ned" sin fordran på mig. Och som man kan se på situationen i Spanien efter fastighetsbubblan där, så kan bankerna hotas av konkurs,en allvarlig ändring i den "reala ekonomin".

    Och i ett sådant läge finns det knappast någon enkel fix som staten kan ta till och som inte drabbar någon samhällsklass. Krisen är då en verklig kris för systemet, vad än MMT påstår.

    SvaraRadera
  3. En total skuldannullering skulle väl lösa det. Det finurliga är ju att ett sådant förfarande också innebär att sparandet som är på andra sidan i bokföringen annulleras.

    Just det har man gjort med framgång tidigare i historien.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är det så enkelt? En skuldavskrivning gynnar förstås dem som har skulder, men drabbar dem som har fordringar. Så det är en fråga om makt, alltså politik.

      Radera
  4. Gammalt, enkelt och beprövat. Men svårt i den meningen att 1-procentarna, som är de som i huvudsak sitter på fordringarna givetvis ogillar en skuldannullering.
    Men när man når så långt att i princip allt överskott går till att betala skulder sjunker ekonomier som en sten och då det blir skuldannullering en absolut nödvändighet.

    Där är vi inte än, men på god väg. A clean slate blir statens uppgift att ordna, eftersom den är den som har verktygen att genomföra det.

    Michael Hudson tar upp Babylonien som exempel på skuldannullering satt i system. Vid varje ny tillsättning av styrande skedde under första året också en skuldannullering, eller om styrande satt lång tid -var 30:e år.

    Senaste exemplet på skuldannullering var i Tyskland 1948, genom de allierades monetära reform. Alla skulder annullerades utom de skulder arbetsgivare hade till arbetare.

    SvaraRadera