lördag 26 januari 2013

Jordanien - den "arabiska våren" fortsätter

I detta Real Network reportage från Jordanien med stundande parlamentsval, som bojkottas av opposition från både islamister och vänstergrupper, kommer den social bakgrunden till missnöjet fram. Det handlar inte bara om en polisstat och om korruption, utan det tycks finnas en medvetenhet om att bakom prishöjningar som drabbar hårt finns IMF - även i Jordanien.

Oppositionen tycks vara medveten om faran för en syrisk utveckling. De breda massorna vill idag ha reformer, inte inbördeskrig.

måndag 14 januari 2013

"Extrem demokrati"?

Jag nämnde i förra inlägget att "Communist Party of Great Britain", CPGB. har en del originella och intressanta vänsteråsikter. På deras webbsida har man också på senare tid kunnat läsa om en skandal i den största, brittiska vänsterorganisationen "Socialist Workers Party", SWP. Men CPGB har inte som man kanske skulle väntat sig, uppmanat medlemmarna i SWP att lämna detta allvarligt skakade parti, utan tvärtom uppmanat dem att stanna kvar och kämpa för en mer demokratisk och mindre sekteristisk kultur i detta parti.

Den yttersta vänstern, "the far left", tycks allmänt befinna sig i ett mycket bedrövligt läge i Storbritannien. Splittringen är omfattande, trots - eller kanske på grund av - att de flesta grupperna hör hemma den trotskistiska traditionen. 

CPGB är troligen också en mycket liten organisation och därmed oundvikligen behäftad med vissa sekteristiska drag. Det är förstås svårt att undvika om ett parti domineras av en handfull ledare. Tankemässig inavel är aldrig bra.

CPGB tycks ha ägnat en hel del tid åt analyser av arbetarrörelsens historia. Man har bl.a. samarbetat med en professionell historiker  som Lars T Lih, som forskat mycket om Lenin och dennes förhållande till Andra internationalen.

Lih ser en kontinuitet, där vänstern i allmänhet sett endast ett brott mellan andra och tredje internationalerna. "Lenin & Kautsky" är en 16-sidig broschyr, som visar hur Lenin fullföljde Kautskys linje från före världskriget, att förvandla kriget till inbördeskrig mot den imperialistiska borgarklassen.

I "Kautsky, Lenin and the April Theses", försöker Lih t.o.m. leda i bevis att det var Kautsky som inspirerade Lenin till hans berömda aprilteser, som denne lade fram när han kom tillbaka till Ryssland från exilen. Enligt myten kom dessa teser om att störta den borgerliga, provisoriska regeringen, som en blixt från en klar himmel för de "gamla bolsjevikerna", Stalin, Kamenev och Sinovjev.

Det chockerande för bolsjevikledarna med teserna var enligt Lih inte att kräva att den provisoriska regeringen skulle avsättas, utan att man genast skulle börja tänka på "steg mot socialismen". Och det var enligt Lih en tanke som Kautsky var först med i en artikel, som Lenin läst!

Den slutsats som CPGB dragit av sina historiestudier är att demokratin är en lika högaktuell fråga som 1848!  Och att alltså kampen för socialismen går genom kampen för "extrem demokrati", för en demokratisk republik som tillämpar Pariskommunens principer om rätt till återkallande av delegater, arbetarlön till dessa, och "beväpning av folket".

Andra vänstergrupper har kritiserat CPGB för att lägga för stor tonvikt vid kravet på monarkins avskaffande, som ett led i den demokratiska kampen. Men annars undrar jag om inte CPGB kan vara inne på rätt spår med sin "extrema demokrati".

torsdag 3 januari 2013

Är det politiska partiet föråldrat?

Vilken roll spelar politiska partier under övergången till en annan samhällsordning? Detta är en fråga som debatterats inom vänstern minst 150 år. Denna artikel, "Spontaneity and Marxism",  belyser frågan historiskt och kommer fram till att enda sättet är politisk organisering i form av ett massparti. Den försöker också förklara varför denna marxistiska insikt glömdes bort från början på 1920-talet.

Lenin in 1901-04 argued for the use of techniques of illegality on the road to a Kautskyan mass workers` party. For the Comintern leaders in 1920, a really mass workers` party is actually impossible until well after the seizure of political power. This approach is genuinely a Blanquist regression from Marxism.

In this theory the masses can neither be nor become politically conscious beyond the gut attempt to defend their immediate interests. As a result, the party has to lead the masses, as it were by the nose, through linking their defence of their immediate interests to the idea that the conscious minority of communists should rule. This concept is at the heart of the 3rd Congress Resolution on tactics argument which was part of the basis for the concept of the Transitional programme. But in fact what results is necessarily a choice between adventurism (or sectism) and tailism.

The Bolsheviks` and Comintern`s error is perfectly understandable in the circumstances. On the one hand, the spontaneous mass movement had not succeeded in overthrowing capitalism - or the labour bureaucracy - in western and central Europe. On the other, since the treaty of Brest-Litovsk in 1918 the Bolsheviks had lost majority support. They were also engaged in building up a state on the basis of a narrow layer of `advanced workers` who had become military and civil state functionaries of a party-army which ultimately functioned as a collective Bonapartist representative-master of the Russian peasantry. In these circumstances it is hardly surprising that they produced an ideology in which the broad masses are seen as unconscious objects of manipulation by the conscious minority.

The Marxist argument is that the consistent pursuit of its own collective interests by the proletariat as a class logically leads to the overthrow of capitalism and the emancipation of humanity.
But this argument does not at all imply that the working class as a class is capable of identifying its common interests as a class without going through the process of organising itself, initially for partial struggles, then for a permanent general movement, then at the level of the political struggle with the capitalists over general laws (etc). The immediate interest of a particular group of employed workers is not at all the same thing as the general interest of the working class as a class. Consider, for example, the interest of groups of skilled workers in maintaining differentials. For Marxists, it is through going through the process of organising itself as a class that the proletariat comes to identify those interests that are its common interests as a class.

Andra artiklar på denna sajt för det f.d. brittiska kommunistpartiet försvarar också på ett originellt sätt den gamla, marxistiska uppdelningen i "minimi-" och "maximiprogram". Trotskismens s.k. övergångsprogram, som jag knapphändigt berört tidigare i denna blogg,  utsätts för hård kritik.