fredag 1 februari 2013

Argument för central planering

Argumenten i denna debattartikel på Kasama påminner om Paul Cockshotts försvar för central planering, som jag skrev om här. Det originella med artikeln är att marknadssocialistiska modeller kritiseras för att gemensamt med den sovjetiska centralplaneringen missa att kapitalismen måste avskaffas i produktionen, inte bara i distributionen av produkterna.

Slutsatsen är att:  "The Soviet Union failed not because it was too socialist, but because it was not socialist enough."

"The one weakness of the Soviet model was that it was still a form of the 20th century ‘developmental state’, that is, part of the general push of the past century of poor and underdeveloped countries to develop the productive forces (as Marxists would say) and to modernize at all costs. In so doing, it achieved tremendous things, but it was still subject to the logic of accumulation characteristic of all the negative aspects of capitalism. The workers of the USSR never saw the ‘switch’ from the development of heavy industry to the point in which the enormous productive capacities so generated would actually be used in their favour: when production would no longer be for exchange or reinvestment, but for general use. "

"Since the USSR arguably lacked a capitalist class, the surplus so accumulated was socialized, but not used for the purpose of general needs. The technology developed was socialized, but applied to further generate surplus, not to reduce the necessary labor-time to a minimum. Finally, the ultimate yardstick of the USSR was its military-industrial competition with the USA, not the fullest development of all. "

" But there can be no market-based socialism, because capitalism ultimately does not reproduce itself in the market, but in production. Soviet central planning is in this respect a step up from that, as it socializes not only all spheres of distribution and surplus, but also consciously aims for developing productivity so that ultimately the ‘switch’ can be made towards a general needs-based society. However, it failed this test. The working class resisted this accumulation, as it represented the perpetual postponement of their personal development in the name of the general interest. This resistance took the form of a resistance to work, since this and this only was the remaining locus of capitalist logic in the Soviet system: hence the endless thefts from the workplace, the low quality of production, the shoddiness of the finished goods, the sullen, passive noncompliance with the state apparatus and its designs, and finally the fruitless attempts by the Soviet state to remedy these by draconian measures and moral exhortations. The problem with Soviet-type central planning was therefore a political, not a technical one."

"Just-in-time distribution, Amazon’s on-demand system, modern supermarket provisioning, international cargo shipping, air traffic coordination: all these are examples of sophisticated and accurate central planning in the contemporary world. Our computing techniques and capacity have improved by several factors since the Cuban Missile Crisis: there is nothing technical stopping us from applying this technology in the benefit of socialist humanity rather than a small elite of owners and investors."

"But if we do not want to repeat the mistakes of market socialism and of Soviet planning both, we must put the conditions of production at the forefront of our transition to socialism. Let us learn all we can about logistics, about organizational theory, about planning models. Let us take the enormous technological capacities and productivity of capitalist society, “which has accomplished wonders far surpassing Egyptian pyramids, Roman aqueducts, and Gothic cathedrals”, and use it to reduce to a minimum the work expected from everyone; especially dirty, unpleasant, and degrading work.."

36 kommentarer:

  1. Det här låter ungefär som när nyliberaler försvarar sig mot nyliberala skandaler med att det inte är nyliberalt nog.

    Nu finns det ingen allmänt vedertagen definition av "socialism" så det blir lite svårt att diskutera. De flesta menar med den termen "så som det var i Sovjet", och majoriteten bestämmer när det gäller språk. Att "arg" en gång i tiden betydde "homosexuell" har ju ingen som helst betydelse idag, majoriteten bestämmer.

    Men för att tala om central planering istället: jovars, en del måste bestämmas centralt. Huvudsakligen sånt som kan kallas infrastruktur. Hur mycket som ska produceras av olika ölsorter finns det däremot ingen anledning att centralplanera, där är marknaden billigast och bäst. Sen får man pragmatiskt bestämma var gränsen mellan dom två extremerna går.

    En gång i tiden var detta en icke-fråga för arbetarrörelsen. Det väsentliga ansåg den vara vem som ägde produktionsmedlen - om det var en särskild klass kapitalister eller om det var de direkta producenterna, organiserade i producentkooperativ där så var nödvändigt. Frågan om central planering kom upp under första världskriget då vissa socialister tyckte detta fungerade med mindre spill än vad den anarkiska marknaden hade gjort. Sen visade det sig ju att detta kanske gällde ibland men inte över tid.

    Huvudsakligen, föreställer jag mig, för att alla byråkratiska strukturer blir korrupta med tiden. Det är ju inte så jävla lätt att organisera så att de direkta producenterna styr en komplicerad planeringsapparat. Av praktiska skäl måste politisk makt organiseras med klara fokus. Det är lämpligt att infrastrukturen är sådana fokus.

    Jag förställer mig också att det finns få problem att låta andra strukturer än övergripande planering - främst marknaden och yrkeshedern - styra mycket rutinproduktion. Problemet uppstår vid förändring. Den byråkratiska planeringen styr efter principen "more of the same" och så små förändringar som möjligt. Marknaden styr efter principen "mer av sånt som ger profit" med minimal hänsyn till folk som råkar komma ivägen. Det som behöver stärkas är uppenbarligen de som kommer ivägen, så att man kan tillåta förändringar men låta så få som möjligt drabbas så lite som möjligt, och också ha möjlighet att lägga in veto.

    SvaraRadera
  2. En aspekt var att Sovjets ekonomi inte var så centraliserad som det verkade utifrån. Det var sällan som femårsplanerna blev definitiva, utan de förändrades hela tiden. Detta hade nog inte varit ett långsiktigt problem om det inte funnits starka lokala intressen som satte stopp för den begynnande datarevolutionen på femtiotalet. Den skulle nämligen ha tvingat dem att redovisa vad de verkligen höll på med. Nomenklaturan utvecklades till en egen klass med egna intressen som inte alltid sammanföll med sovjetfolkets intressen. Och därmed kom man ohjälpligen på efterkälken i ekonomisk utveckling eftersom planerna lokalt och centralt inte kopplades ihop på ett effektivt sätt (i alla fall som jag tolkat kritiken).

    SvaraRadera
  3. En ny, intressant tanke i artikeln, jag citerade ur, var att det sovjetiska misslyckandet inte var ekonomiskt utan politiskt. Industrialiseringen var ju en framgång, och även under "stagnationsåren" under Bresjnev steg levnadsstandarden.

    Misslyckandet låg i att arbetarna fortsatte vara löneslavar, var tvungna sälja sin arbetskraft, utan att känna sig som de herrar över sitt land, som de teoretiskt skulle vara. Och orsaken till detta var inte den onde Stalin eller den giriga byråkratin, utan att folket kan inte demokratiskt styra utan en hög nivå på produktivkrafterna. Men inte för att den leder till överflöd av konsumtionsvaror, utan för att det då blir möjligt att förkorta arbetstiden. Kommunismen är kanske omöjlig utan max 3 - 4 timmars arbetstid...

    I Kina försökte man införa en del "kommunistiska" principer i förtid (?) under Stora språnget och Kulturrevolutionen. Man hade väl sett att i Sovjet fungerade det inte längden med "kapitalism utan kapitalister", eller uttryckt på ett annat sätt, "socialism utan arbetarmakt".

    Men reformerna återtogs ju i Kina. Det verkar som de tidiga marxisterna hade rätt när de ansåg att en högre samhällsform än kapitalismen bara kan uppstå ur en högt utvecklad kapitalism.

    SvaraRadera
  4. Olof Carlsson skriver:

    Hannu, jag tror att detta med produktivkrafter och arbetsdelning är en mycket viktig aspekt. Socialistiska projekt i U-länder har önskat socialism (av mig lite slarvigt definierat som hög grad av jämlikhet och hög grad av deltagande från de direkta producenternas sida i planerings och utvecklingsprocessen i företagen) men förutsättningarna har inte funnits.

    En parallell idag är när industriländerna säger sig vilja önska (pressa) fram borgerligt demokratiska styrelseskick i länder med närmast feodal ekonomisk struktur.

    Problemet för kapitalismen när produktivkrafterna och därigenom arbetsdelningen är högt utvecklade, som i Sverige idag är fördelningsproblematiken och utarmningen av arbetets innehåll. Men att kombinera hög arbetsdelning med deltagande i planering och utveckling av produktionen kanske löser det problemet.

    Vem vet, det kanske kan uppstå splittring bland kapitalister från olika industridelar om hur arbetet skall organiseras. Men de direkta producenterna kommer nog inte att få allmänt större inflytande över planering och utveckling i företagen utan folkrörelser som driver på om detta.

    Ur ett miljöperspektiv är det nog dessutom nödvändigt att mer av produktivitetsökningen tas ut i kortare arbetstid än konsumtion av naturresurser.

    Synd bara att den vänster där jag verkar nästan enbart koncentrerar sig på mänskliga rättigheter och fördelning. Och i stort sett är ointresserad av produktionens villkor och hur produktivkrafternas utvecklingsnivå eventuellt påverkar möjligheten att organisera samhället.

    SvaraRadera
  5. Det fanns en uppfattning i Sovjet, som av kineserna kritiserades som "teorin om produktivkrafterna", som gick ut på att nivån på produktivkrafterna bestämmer allt. Om det vore så, så borde man sträva efter maximal arbetsdelning för den leder till högsta möjliga produktivitet. Men samtidigt leder specialisering och fackidioti till att man avlägsnar från målet som borde vara den allsidigt utvecklade personen.

    Jag tror att kineserna hade rätt i sin kritik - medlen får inte strida alltför mycket mot målet. Samtidigt måste man utgå från det verkliga läget, och inte försöka sig på alltför stora språng...

    I de högt utvecklade kapitalistiska länderna får man nog höja blicken från "fördelningsfrågan" till maktfrågan. Så länge målen som hägrar ryms inom kaptitalismens ramar, kommer vi ingenstans.

    SvaraRadera
  6. Olof Carlsson skriver:

    Hannu, Produktivkrafterna bestämmer nog inte allt men dom bestämmer nog ramarna som man får hålla sig inom. Och vad som är maximal arbetsdelning vid en viss tid beror ju på samhällets teknik- och organisationsnivå. Det är ju inte så att jag förespråkar en hissoperatör för varje knapp i en hiss.Snarare att industriellt tänkande kan spridas till fler sektorer i samhället.

    Fackidiot kan också motverkas genom arbetsrotation och deltagande i planering och utveckling. Så tänkte man nog inte i Sovjetstaten. Man får nog också passa sig för den teknik som bara bygger på högre effektuttag. Det är också skillnad på att arbetsdela mot kortare arbetstid eller att arbetsdela mot att bli arbetslös.

    Makt och fördelning är förstås intimt förknippade. Däremot är jag numera inte så säker på att makt måste innebära maktövertagande. Starka folkrörelser kanske kan åstadkomma maktförskjutningar utan att för den delen ta över hela makten. Och om mer utvecklade produktivkrafter vidgar ramarna för vad som är möjligt så finns det väl hopp. Hur det socialistiska samhället skulle kunna se ut vet vi ju ännu inte.

    SvaraRadera
  7. Vem som har makt är viktigt men också efter vilka principer makten organiseras.

    Se t.ex. på mycket offentlig verksamhet idag. Formellt är den demokratisk. I realiteten styrs den av byråkrater. Och därtill enligt psevdomarknadskriterier - det handlar om att skapa så stort plus i budgeten som möjligt, enligt principerna för New Public Management.

    Jag tjyvhåller på att det är viktigt att fundera på vilka kriterier som ska råda, även om vi hade ett demokratiskt samhälle utan kapitalistklass. Vad kan styras enligt marknadskriterier? Vad kan styras av yrkesheder? Och vad måste styras av politiska beslut? Jag föreställer mig att alla dessa kan råda, var och en på sin plats, och beroende av behov inom respektive produktionssektor.

    Marknaden blir extremt destruktiv när det handlar om att sköta sjuka människor, till exempel. Där fungerar yrkeshedern bäst. Medan den funderar utmärkt för att styra produktion av konsumtionsvaror. Och för att styra infrastruktur krävs det politiska beslut.

    Sen kommer man aldrig att slutgiltigt kunna lägga fast exakt var gränserna bör gå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med om det mesta, men är skeptisk till marknaden som reglerare av konsumtionsvaruindustrin. Om marknaden med vinsten som drivkraft dominerar en så stor del av ekonomin så kommer den att påverka hur resten fungerar. Ditt exempel med New Public Management visar ju hur näringslivets organisationsprinciper slagit igenom i den offentliga sektorn.

      En orsak är också den som Cockshott framhåller, att marknaden fungerar mycket långsammare och mer ineffektivt än om man använder modern informationsteknik ("Planhushållning - mer effektiv än marknadsekonomi?". En annan anledning är den som Engels (i bl.a. "Anti-Duhring")förde fram, nämligen att en icke-kapitalistisk marknad spontant med tiden föder fram en klass av kapitalister.

      Men jag håller med om att den svåra frågan om institutionerna och formerna för demokratin inte har några självklara svar och att det knappast är meningsfullt att idag försöka formulera en detaljerad "konstitution".

      Dagens system där yrkespolitiker styr byråkratiskt i kapitalets intresse förtjänar i varje fall inte benämningen "demokrati", utan är snarare motsatsen till demokrati.

      Radera
    2. Såvitt jag förstår står inte "modern informationsteknik" i någon motsättning till "marknad". Den används även av marknadsstyrda företag.

      Motsättningen ligger i om denna informationsteknik ska användas av massor av decentraliserade arbetarkollektiv eller om den ska användas av Statens Planverk.

      Jag tror att den i de allra flesta fall kan användas av det förstnämnda. Och då har vi marknad. Det är bara infrastrukturen som behöver styras centralt.

      Radera
    3. Om den information som finns i "Statens Planverk" - i praktiken en dator eller ett modernt "moln" plus lite till - också är tillgänglig för alla de decentraliserade arbetarkollektiven, och vice versa, då har vi någonting som skiljer sig radiklalt från den marknadsekonomi vi har idag. Om du vill kalla det för marknad så kan du ju göra det.

      Men några väsentliga bitar i traditionell marknadsekonomi har då bortfallit,t.ex. affärshemligheten och strävan efter maximal vinst för "mitt" företag och konkurrenskampen mellan dessa företag.

      Radera
    4. Ok, så länge allt är helt offentligt har jag inget emot det.

      Men ämbetsmän har samma förmåga som kapitalister att monopolisera kunskap. Det visar inte minst arbetarrörelsens historia.

      Radera
    5. Olof Carlsson skriver:

      Plan kontra marknad är en svår problematik delvis beroende på att man ofta tänker sig dem som exakta och motsatta fenomen. I själva verket är det väl en fråga om viktning. Om man planmässigt sätter fel pris på en vara så visar sig marknaden via köer, varu-överskott eller brist. Och på den så kallade marknaden planerar alla marknadsaktörer sin verksamhet. Varje marknad har dessutom regelverk som garanten för marknaden har fastställt. Det finns alltså ingen “fri” marknad. Det viktiga blir väl då att regelverken som styr marknaden fastställs i en bred demokratisk process. Alla så kallade marknads- och planekonomier har därutöver misslyckats med att prissätta ändliga resurser och förgiftande restprodukter. Olika typer av produktion behöver olika slags styrmedel dessutom beroende på vilken utvecklingnivå som råder.

      Radera
    6. Man tänker sig ofta att plan kontra marknad handlar om två olika sätt att fördela produkter i en ekonomi med arbetsdelning, specialisering. Men som artikeln, som jag citerade ur, påpekar så kanske skillnaden ligger i produktionen, inte i distributionen.

      Om man i en ekonomi med arbetarstyrda företag fortsätter producera för vinst och inte för ekonomi, då har vi en icke-kapitalistisk marknadsekonomi, som kommer få många av de problem som utmärker kapitalismen: monopol, arbetslöshet m.m.. De praktiska exemplen visar att det är så.

      Men det är mycket möjligt att företag som från början och formellt är "marknadsstyrda" genom regleringar och förändrad "kultur" förvandlas till företag som reellt kan karakteriseras som ägda av hela folket.

      Radera
    7. Olof Carlsson skriver:

      Spännande resonemang. Då gäller det kanske att försöka hitta embryon och goda exempel på sådana företag. Och söka efter vilka livsbetingelser dom kräver.

      Radera
    8. Det finns en hel del exempel på att löntagarstyrda företag fungerar. Det behövs inga kapitalister för att styra företag - i privata storföretag har de ju för länge sedan slutat göra det själva. (Men de anställda direktörerna kräver förstås enorma bonusar, d.v.s. del i mervärdet.)

      Ett problem med sådana kooperativ är att de är underkastade konkurrensen på världsmarknaden. De ingår i ett kapitalistiskt system. Så några fullskaliga socialistiska experiment i den typ av länder vi lever i, kan vi tyvärr inte peka på.

      Radera
  8. "Starka folkrörelser kanske kan åstadkomma maktförskjutningar utan att för den delen ta över hela makten." Jo, men om inte målet är "ta över hela makten", d.v.s. införa verklig demokrati, folkstyre, och inte kapitalstyre, så tar kapitalet förr eller senare tillbaka allt det förlorat. Och folkrörelserna förvandlas under tiden till tomma skal styrda av karriärister. De gamla folkrörelserna förtjänar knappast beteckningen "folkrörelser" längre.

    Det är ju detta som hänt med den socialdemokratiska välfärdsstaten, som socialdemokratin självt inte vill försvara trots en överväldigande opinionen för vinstfri vård och omsorg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vänstern undervärderar ämbetsmän som självständig klass. Dessa har en alldeles egen monopoliseringssträvan som inte hänger ett dugg samman med kapitalisternas dito. Sovjet och Kina är väl de bästa exemplen, men även den svenska arbetarrörelsen är exempel på just detta och inte på nån sorts beroende av kapitalister.

      Demokrati är inget tillstånd som kan uppnås och sedan förbli oförändrat. Den måste kämpas för varje dag, och kräver energi från alla inblandade. Det är alltför lätt att överlämna jobbat på nån funktionär som sen gör sig själv oumbärlig och börjar skaffa sig privilegier.

      Det är därför jag ser med viss skepsis på planerande; detta är just sådant som funktionärer är bra på och lätt monopoliserar kunskap om för att garantera sin egen försörjning (och på sikt privilegier). Sånt har jag sett på väldigt nära håll.

      Radera
    2. Ja, så är det ju.

      I den marxistiska traditionen finns idén om att skillnaden mellan "handens" och "hjärnans" arbetare måste upphävas på sikt. Att avskaffa kapitalet är bara första steget.

      Radera
    3. Olof Carlsson skriver:

      Hannu. Skälet till att jag skrev “maktförskjutning” är att jag inte tror att det finns något “vi” som kan ta över makten. De som tar över hela makten måste vara organiserade på något vis. Denna organisering löper samma risk att toppridas som de folkrörelser du nämner.

      Det kanske också är så att kapitalismen inte kan avskaffas i ett land vid ett tillfälle. Industriproduktion på hög teknisk och organisatorisk nivå kanske måste var spridds över hela världen innan ett systemskifte är möjligt. Och övergången kanske blir så gradvis att vi inte kan fastställa när kapitalismen upphörde likväl som vi inte kan fastställa när den uppkom.

      I så fall blir det viktigt att förhindra den industrialiserade världens försök att monopolisera avancerad industriproduktion via patent, copyright och väpnade intrång i icke industrialiserade länder. Den “monopolränta“ som industrivärlden härigenom utvinner måste också synliggöras och motverkas. Framtida folkrörelser har utan tvekan enorma utmaningar.

      Radera
    4. "Kapitalismen" t.ex. i betydelsen ägandets avskillnad från arbetarna, eller i betydelsen kapitalackumulationens ständiga tendentiella övervikt (Wallerstein) kan naturligtvis försvinna. Men vi ska inte tro att alla klasskillnader därför försvinner av sig själva. Klasskillnader har funnits långt före kapitalismen.

      Centralisering av planerandet är en förträfflig grund för klasskillnader. Det var väl så de uppstod i de sumeriska stadsstaterna, helt utan privat egendom. Vi får inte glömma att en del kommer att ha mer tid att lägga ner på sådant än andra, och därmed större möjligheter att centralisera makt.

      Det är egendomligt att folk som definierar sig själva som "vänster" har så svårt att se denna maktform, trots att den har härjat deras egna organisationer i hundra år.

      Radera
    5. Vad säger nyare forskning om Sumer & Akkad? Har inga källhänvisningar till hands, men jag undrar om man inte har ändrat uppfattning en del om ägandet där. Att det faktiskt fanns privat jordägande.

      Radera
    6. "Privat egendom" är ju inget entydigt begrepp. Den juridiska äganderätten täcker bara en del av det. Att farao i det gamla Egypten formellt ägde all jord betydde inte att han kontrollerade den.

      En viktigare fråga är vem som har makten att lägga beslag på överskottet.

      Byråkratiseringen av arbetarrörelsens organisationer var inget som undgick vänstern inom 2:a internationalen på 1800-talet. Men något effektivt förslag på vad man ska göra åt problemet kom kanske inte. Pariskommunens beslut om att funktionärerna inte skulle ha högre ersättning än en arbetarlön har aldrig riktigt slagit igenom...

      Radera
    7. Jo, det är sant att anarkister har sett problemet. Fast de har aldrig hittat något annat motmedel än att avskaffa sig själva (nätverk istället för organisation, platt struktur som gör samordnad verksamhet omöjlig, etc).

      Jag tänker framför allt på framtidsvisionerna. Där är även anarkister såvitt jag vet obekymrade av att strukturellt vidmakthålla motmakter. Bara man har nått Den Stora Omvandlingen förutsätts allting bli harmoniskt. Vilket det inte finns nån anledning att anta.

      Radera
  9. När planerandet sker med hjälp av vitt utsträckta datanät finns möjligheten att kombinera såväl central överblick som demokratisk decentralisering. Möjlighet, alltså, det är inget som kommer automatiskt utan det kommer att krävas påtryckningar.

    SvaraRadera
  10. De reala socialisterna som gärna presenterade sig som Marx arvingar, hade från början en annan uppfattning om den saken: Deras stat hade en bestående roll. Statsmakten hade monopolet på att fördela samhällets resurser och definierade sin maktutövning som en tjänst åt befolkningen som den utövade makten över, och ville å andra sidan att befolkningen skulle tjäna det statsbärende partiet som organiserade dess intressen.
    Partiet, som hade erövrat statsmakten och gjort slut på pengarnas privatmakt, nöjde sig inte med att försvara socialismen mot kontrarevolutionens fiender, utan skiljde befolkningen och dess behov från statens bestämmanderätt över produktion och fördelning:

    Att avskilja dem som utför arbetet i samhället från makten över den materiella produktionen, som en statsapparat tar hand om är i sig ett våldsförhållande, som kräver en statlig ordningsmakt för att upprätthålla detta.
    I Sovjetunionen utgick partiet från att det var den socialistiska statens uppgift att förverkliga de arbetande massornas längtan efter materiell rättvisa. Naturligtvis är det en annan sak än det som en borgarregering förvaltar, nämligen ett klasssamhälle som måste upprätthållas med statsvåld.
    I den reala socialismen däremot, kunde partiet inte upptäcka några motsättningar inom den socialistiska arbetar- och bondestaten, för motsättningen mellan kapital och arbete hade ju avskaffats.
    Den socialistiska staten skulle vara den förverkligade folkviljan – en högre instans som garanterade rättvisa; inte ett statligt våldsmonopol, utan folkets solidaritet.
    Den reala socialismen kände bara till en orsak att använda våld mot medborgare, nämligen att bekämpa brott mot det socialistiska samhället, fiender, som styrdes av det imperialistiska utlandet. Detta synsätt använde partiet även när det gällde planhushållets ekonomi, som inte fungerade som det skulle: då var det antingen sabotage mot socialismen eller partifunktionärer som förorsakat fel/försummelser. Den socialistiska statsmakten hade alltså mycket att göra för att bedriva prävention och kontrollera och bekämpa sådana medborgare.

    Detta krävde en våldsapparat av en annan sort än det revolutionära våld som avsatte den gamla staten och dess rätts- och egendomsordning. Därför hade den socialistiska staten i Sovjetunionen aldrig chansen att "dö bort". **
    Staten blev i deras händer ett instrument, som skulle garantera folket social rättvisa. Sovjetunionens arbetar- och bondestat definierade sig själv som ett folkvänligt samhälle. Under den tid Sovjetunionens planhushåll existerade var det statens värdeproduktion, vinsten i pengar, som var måttstocken på välfärden och staten hade monopolet på pengarna. I stället för att organisera en tillverkning som prioriterade hög kvantitet och kvalitet, tvingades produktionen att rätta sig efter vinstprincipen ***
    Produktionen förstatligades i "folkägda" fabriker och kollektivt jordbruk. Varor, vinst och lönarbete skulle garantera samhällets materiella försörjning.
    Varornas priser bestämde staten över: på det viset garanterades visserligen befolkningens livsuppehälle, för alla hade råd att köpa allt. Å andra sidan stod folk ibland inför de (i västvärlden så berömda) tomma hyllorna; leveranstider för efterlängtade produkter var långa; det var brist på vissa varor och andra varor hade dålig kvalitet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina inlägg!

      Jag tror du missar en sak: den här synen på "realsocialismen", som du beskriver var inte något som bolsjevikpartiet stod för från början. Urartningen av socialismen hade inte ideologiska orsaker! Utan trots det mål som bolsjevikerna hade.

      Men med tiden anammades mer och mer av de här "realsocialistiska" tankarna. Konstitutionen från 1936 utgick från att klasserna försvunnit. Ändå behövdes som du skriver, en statsmakt för att försvar mot angrepp utifrån och från inhemska agenter i imperialismens tjänst.

      "Socialismen" började betraktas som ett samhällssystem för sig och inte som en övergång till det kommunistiska samhället. Ändå kunde partiets ledare 1952 i "Socialismens ekonomiska problem i SSRU" diskutera hur övergången till kommunismen borde ske. Men Stalin kände sig tvingad att polemisera mot uppfattningar som talade för återgång till mer marknadsekonomi!

      Radera
  11. Att den socialistiska produktionen skulle avkasta vinst var fastklubbat av partiet, som hade infört en ekonomi som inte ska förväxlas med kapitalism:
    Att de reala socialisterna tog över det kapitalistiska räknesättet när de upprättade sitt planhushåll, hade den ödesdigra betydelsen att de även använde de kapitalistiska koncernernas vinsträkning – visserligen inte med syfte att suga ut mervärde, profit, ur arbetskraften (det var ju för att tillgodose arbetarklassens materiella behov som de införde denna ekonomi), utan detta räknesätt skulle fungera som hävstång för att försörja samhället med allt som behövs.
    Arbetarklassen blev visserligen av med kapitalismen, men den saknade möjligheten att själva organisera ett planhushåll som leddes av deras egna intressen – arbetarråden var borta.

    Den notoriska bristen på vissa konsumtionsvaror stod i motsats till de överskott i pengar, som de folkägda fabrikerna gjorde bokslut över år för år. Statens akkumulationsfonder fylldes visserligen med pengar; samtidigt beklagade partiet att produktionens stigande lönsamhet åtföljdes av sjunkande materiell produktion och att konsumentintressen ignorerades. Den socialistiska statens direktiv var minst sagt motstridiga när det gällde att genomföra planhushållet.
    Det socialistiska planhushållet bestämde varornas inköps- och försäljningspriser, och möjligheten att sänka löner eller säga upp arbetskrafter fanns inte heller – i socialismen hade ju var och en rätt till arbete och lönen bestämdes även den av staten. Nu är ju vinsten överskottet över utgifterna för produktionen - var kunde alltså vinsten komma ifrån, när alla varupriser inkl. arbetets pris från början stod fast? Jo, de statliga riktlinjerna uppmanade kombinatsledarna att optimera förhållandet mellan utgifter och överskott på annat vis än kapitalistiska företagare, som sänker arbetskraftens pris genom att öka produktiviteten! Hur gick det till?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vinst i kapitalistiska företag kan inte jämföras med det överskott som ett socialistisk samhälle behöver för investeringar, för omhändertagande av dem som inte kan arbeta o.s.v. Det påpekade ju t.ex. redan Marx i Kritik av Gothaprogrammet.

      Radera
  12. Planen skulle (över)uppfyllas, medan man samtidigt måste fästa vikten på att använda maskiner och råvaror sparsamt. Det hade till följd att företagsledare inte skaffade nyutvecklade maskiner för de kostade ju mer, även om produktiviteten hade varit bättre och planciffrorna kunde ha nåtts snabbare och lättare med nya maskiner. (Det förekom att materialet ”tänjdes”och då led produkternas kvalitet).
    De folklägda företagen skulle också själva vara intresserade av att vinsten växte: det var ju inte självklart, när de statliga institutionerna bestämde vad och hur mycket som skulle produceras och som tog hand om vinsten, för att sedan bestämma hur pengarna skulle användas (t.ex. att vara först i rymden). Ett sådant intresse kunde endast upprättas med statliga riktlinjer: Löntagarna måste då ”stimuleras” att arbeta mer och hårdare och därför måste finansiella fördelar vinka. Bara så var det möjligt att de utvecklade en egen kollektiv företagsegoism. Belöningar och pris blev det om ett arbetarkollektiv utmärkte sig i den socialistiska tävlan om överuppfyllning av planen. Det blev mer pengar från staten som hamnade i företagets lön- och investitionsfonder.
    I stället för att inse att det ekonomiska systemet med sin motsägelsefulla karaktär förorsakade bristerna, sökte och hittade partiet individer som gjort sig skyldiga till brister och fel: det var partibossar och privilegierade, såna personer som kunde unna sig mer än andra; att muta och fiffla gav också tillgång till saker som de flesta inte kom åt. De anklagades naturligtvis för att ha åsidosatt sina plikter. Och dessutom skulle det haft följden att alla andra individer i samhället blev tröga och bekväma. De arbetande massorna misstänktes för att inte ta ansvar, slarva, vara lata osv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du tar upp en viktig fråga, den om "incitamenten". Mao var mycket kritisk mot det som han såg som överbetonande i Sovjet av individuella materiella incitament som bonusar m.m. Det är möjligt att han själv i stället överbetonade ideologiska motiv, även om parollen var "både röd och expert".

      Radera
  13. Att tillverka produkter enligt en vinstpricip med syftet att hela samhället skulle försörjas med nödvändiga produkter - det blev mer och mer bara ett ideal i den reala socialismen.
    Att beskylla löntagarna för att inte ta ansvar för detta ideal, är ett fel - lönarbetets regler tvingade nämligen de arbetande att följa sina egna personliga beräkningar med de olika löndelarna, som skulle få dem att anstränga sig mera. Det var inte brist på mänsklig moral som var orsaken:
    Det var lönesystemet som förstörde en saklig, planmässig kooperation som går ut på att var och en vill bidra till att producera den materiella rikedom som ska vara till för alla. Lönarbetet knyter nämligen ihop två motstridande intressen: löntagarens intresse av att på lätt sätt tjäna så mycket som möjligt knyts ihop med arbetsköparens intresse av att få ut så stor arbetsprestation som möjligt för så liten lön som möjligt. Löntagarens intresse kan då inte vara nyttan för samhället.
    Därför är det fel att skylla på arbetarna för att produktionen inte var effektiv och försörjningen bristfällig: för det första var samhällets arbetsdelning underkastad statens princip att varupro-duktionen ska löna sig för statsmakten. För det andra var lönarbetarna beroende av lönen och hade varken insyn i statens planhushåll eller någon möjlighet att granska det.
    ärför var det meningslöst att modifiera lönen på olika sätt för att få fram mer moralisk ansvarighet för produktionen. Och ansvaret skulle ju inte stimuleras för att var och en kunde se, hur mycket mer effektivitet arbetsinsatsen hade för samhället, utan det var rena idealismen som skulle manipuleras fram genom att stimulera de privata fördelsräkningarna. Och visst, det fanns snälla löntagare som lät sig uppmuntras att anstränga sig mer för att minska bristerna i produktionen. Men att (över)-uppfylla planen med appeller är ingen bra metod att uppfylla planen.
    Det är i stället en orsak mer för att detta sorts planhushåll endast kunde fungera som motsättning mellan statsvåld och befolkning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men nog finns det en verklig motsättning mellan individens individuella intressen och och hans kollektiva,samhälleliga intressen? Det är en motsättning som är icke-antagonistisk till sin karaktär men kan förvandlas till en antagonistisk (Mao). Det går inte att önska bort denna motsättning så länge som den "borgerliga rätten" inte försvunnit ur människors medvetande (Marx).

      Radera
  14. Källor till ovan:
    Kommunistiska Manifestet: ”När klasskillnaderna försvunnit under utvecklingens gång och all produktion koncentrerats i händerna på de förenade individerna, så förlorar den offentliga makten sin politiska karaktär. Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet från en klass för att undertrycka en annan klass. När proletariatet med nödvändighet förenar sig som klass i kampen mot bourgeoisin, gör sig till härskande klass genom en revolution och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver proletariatet med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensvillkor, klasserna över huvud taget och därmed sitt eget herravälde som klass. I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning i vilken var och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.“
    „Die Grundaufgabe der für den gegenwärtigen Augenblick des Übergangs bestimmten Konstitution der RSFS besteht in der Errichtung der Diktatur des städtischen und ländlichen Proletariats und der ärmeren Bauernschaft in Form einer machtvollen Allrussischen Sowjetregierung zum Zwecke der völligen Niederhaltung der Bourgeoisie, der Beseitigung aller Ausnutzung des Menschen durch den Menschen und der Einsetzung der sozialistischen Gesellschaftsordnung, unter der es weder eine Klasseneinteilung noch eine Staatsmacht geben wird.“ Verfassung der Russischen Sozialistischen Föderativen Sowjetrepublik von 1918, Kap. V Art. 9) http://www.verfassungen.net/rus/rsfsr18-index.htm
    Min övers.:
    Det grundläggande uppgift som RSFSs (ryska rådsrepubliken) konstitution har i det nuvarande läget, är att upprätta stadts- och landproletärernas och den fattiga bondebefolkningens proletära diktatur för att skapa en maktfull allrysk sovjetregering med ändamålet att undertrycka bourgeoisin, att avskaffa exploateringen av människan genom människan och att upprätta en socialistisk samhällsordning, där varken klasser eller en statsmakt ska finnas.

    Das neue System der ökonomischen Stimulierung, das auf der Festigung und Entwicklung der wirtschaftlichen Rechnungsführung beruht, sieht vor, daß dem Gewinn in der Volkswirtschaft eine größere Bedeutung beigemessen wird. Wir betrachten den Gewinn und die Rentabilität als wichtige Kennziffern für die Effektivität der Produktion. Zugleich ist der Gewinn nicht nur die Hauptquelle für die auf wirtschaftlicher Rechnungsführung basierenden Fonds der Betriebe und Vereinigungen, sondern auch die wichtigste Einnahmequelle des Staates.“ (Kossygin, Direktiven zum Fünf jahresplan für die Entwicklung der Volkswirtschaft der UdSSR in den Jahren 1971 -1975, S. 57).
    Min övers.:
    Det nya systemet med ekonomiska incitament, som bygger på befästandet och förbättringen av planekonomin, avser att ge vinsten i ekonomin en större betydelse. Vinsten och lönsamheten ska vara viktiga totalsiffror för en effektiv produktion. Samtidigt är vinsten inte endast den viktigaste inkomstkällan för företagens och kombinatens fonder, som ligger planmålen till grund, utan även statens viktigaste inkomstkälla.
    ”Unter bestimmten Bedingungen – wie die Erfahrung bewiesen hat – kann die Erhöhung der Rentabilität des Betriebes von einem Sinken der Effektivität der Produktion sowie von einem Ignorieren der Konsumtionsinteressen begleitet sein.“ Parteihochschule beim ZK der KPdSU: Politische Ökonomie Bd. 3, S.615)
    Min övers.:
    under vissa förhållanden – som erfarenheten bevisat – kan ökande lönsamhet åtföljas av sjunkande effektivitet i produktionen samt av att konsumentintressen ignoreras.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kosygins reformer beredde vägen för återinförande av kapitalismen. Vinsten som mål i stället för tillfredsställande av behov (som Stalin fortfarande 1952 angav som socialismens mål).

      Radera
  15. ”Diese Kennziffern sind dazu bestimmt, die Interessen des Betriebes mit den Interessen des Staates zu einem ganzen verschmelzen zu lassen und anzuregen, Pläne mit angespannter Zielsetzung anzunehmen (und sie natürlich zu erfüllen), Material einzusparen, die Selbstkosten zu senken, doch gleichzeitig die Produktion neuer Erzeugnisse schneller aufzunehmen sowie hochwertige Erzeugnisse im gewünschten Sortiment herzustellen.“ (Breshnew, Rechenschaftsbericht des ZK der KPdSU und die nächsten Aufgaben der Partei in der Innen- und Außenpolitik vom 24.2.1976. In: Sozialismus. Theorie und Praxis, März 1976., S. 78)
    Min övers.:
    Dessa totalsiffror är avsedda att sammanföra företagens intressen med statens intressen till en helhet och initiera att planer med ansträngda mål antages (och naturligtvis uppfylls), att spara material, att minska självkostnader, men att samtidigt ta upp nya produkter i tillverkningen samt att tillverka produkter med hög kvalitet i önskvärt sortiment.
    och:
    ”Die Investitionen sind den Ministerien und Dienststellen nicht schlechthin, nicht für neue Objekte, sondern für den geplanten Produktionszuwachs bereitzustellen. Die materiellen und finanziellen Ressourcen sind vor allem für die technische Umrüstung und Rekonstruktion der bestehenden Betriebe zu investieren, dort, wo man die Produktionskapazitäten ohne Neubauten oder mit geringerem spezifischen Investitionsaufwand erweitern kann.“ (Breshnew, Rechenschaftsbericht des ZK der KPdSU und die nächsten Aufgaben der Partei in der Innen- und Außenpolitik vom 24.2.1976. In: Sozialismus. Theorie und Praxis, März 1976., S. 61)
    Min övers.:
    Investeringarna ska inte bara ställas ministerierna och myndigheterna till förfogande, inde bara för nya produkter, utan för den planerade produktionstillväxten. De materiella och finansiella resurserna ska framför allt investeras i teknisk ombyggnad och rekonstruktion i de existerande företagen, där man kan utvidga produktionskapaciteterna utan nybyggen eller med mindre investeringsutgifter.
    ”Fortschrittliche Formen der materiellen Stimulierung sind weitgehender anzuwenden, so die Entlohnung für das Enderzeugnis oder fertiggestellte Objekte, Systeme der Eigenverantwortlichkeit, die Stimulierung des Ausstoßes hochwertiger Erzeugnisse mit weniger Arbeitskräften. Die Prämien sollen mehr als bisher zur Hebung der Arbeitsproduktivität, zur beschleunigten Inbetriebnahme von Produktionskapazitäten, zur besseren Nutzung der vorhandenen Ausrüstung, zur Einführung der neuen Technik, zur Rohstoff- und Materialökonomie und der Hebung der Erzeugnisqualität beitragen.“ ( Kossygin, Hauptrichtungen der Entwicklung der Volkswirtschaft der UdSSR in den Jahren 1976 – 1980 S., 50 f.)
    Min övers.:
    Progressiva former av materiella incitament ska tillämpas mer omfattande, nämligen: lönen för slutprodukten eller för färdigställda saker, system för egetansvar, incitament för ökade mängder kvalitetsprodukter med mindre arbetskrafter. Premierna ska mer än hittills bidraga till ökad arbetsproduktivitet, påskynda driften av produktionskapaciterer, förbättra nyttjandet av den utrustning som redan finns, införa ny teknik, råvaru-och materialhushållning och förbättra produkternas kvalitet.
    ”Die Partei, die ein umfassendes Sozialprogramm vorlegt, geht davon aus, daß seine Erfüllung zur Hebung der schöpferischen Aktivität der Arbeiter und als neuer Ansporn zu höheren Leistungen eines Jeden dienen wird. Es erübrigt sich, zu erklären, von welcher Bedeutung das ist.“ (Breshnew, Rechenschaftsbericht des ZK der KPdSU und die nächsten Aufgaben der Partei in der Innen- und Außenpolitik vom 24.2.1976. In: Sozialismus. Theorie und Praxis, März 1976., S. 55)
    Min övers.:
    Partiet, som lägger fram ett omfattande socialprogram, utgår ifrån att dess utförande kommer att tjäna arbetarnas kreativa aktivitet och motivera alla att prestera mer. Det är inte nödvändigt att förklara hur stor betydelse detta har.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns några andra inlägg på denna blogg som behandlar sovjetsystemet och varför det stagnerade och föll sönder:

      http://antisystemiskdebatt.blogspot.se/2012/02/erfarenheter-av-socialistisk-planering.html

      http://antisystemiskdebatt.blogspot.se/2011/06/red-plenty.html

      Radera