lördag 21 september 2013

Hardt & Negri förklarar världsläget

Michael Hardt och Antonio Negris fick en hit med sin postmoderna variant av kommunism med "Imperiet". De är även kända för att ha lanserat det gräsliga begreppet "multituden" för det mer lättförståeliga "folket". Mina kritiska kommentarer finns att läsa i ett par inlägg på min filosofiblogg, "Imperiet" och "Vad är moderniteten?" Nu har det publicerats en ny bok av dem, "Förklaring", på Tankekraft Förlag, med analyser av den "arabiska våren", Occupy Wall Street, "indignados" i Spanien, motsvarande protester i Grekland m.m..

Boken är periodvis abstrakt och svårläst, speciellt om man inte läst de tidigare böckerna. Men då och då blir det intressant, när de försöker sätta fingret på förändringar i vad man brukar kalla "tidsandan". Inte för inte är deras expertområde idéhistoria och filosofi.

"Ofta har toleransbegreppet underförstått en samhällelig åtskillnad av  minoriteter och en blindhet inför deras olikheter. Man visar tolerans mot en mans homosexualitet genom att låtsas att han inte är bög. Eller så visar man tolerans genom att låta honom  leva med sina likar i avskildhet från det dominerande samhället. Majoritetsstyret kräver emellertid inte att minoriteter skyddas vare sig genom likgiltighet eller genom att göras till undantag och hållas i social separation. Tolerans  måste istället innebära att var och en får makt att delta såsom annorlunda och verka aktivt tillsammans med andra. Denna typ av tolerans är ett väsentligt kännetecken hos den styrande majoritetens interna mångfald."

Den representativa demokratins förespråkare under de borgerliga revolutionerna såg den som en metod att begränsa demokratin, folkmakten. Genom att folket överlämnar makten till "representanter" som automatiskt består av de mest kunniga -och välbärgade - så skyddas därigenom automatiskt den privata egendomen.

Men istället för att, som författarna, helt förkasta den "representativa demokratin", så behöver man snarare, tror jag, göra om tolkningen av begreppet. En "representant" i ordets egentliga betydelse kan vara en praktisk lösning på problemet att alla inte i praktiken kan delta i alla beslut.  Men representanten får i den politiska processen inte  ersätta dem som representeras, vilket är vad som sker - och ska ske - i praktiken. Det är klyvningen av medborgarna i en fast grupp av s.k.  representanter å ena sidan och passiva politikkonsumenter å den andra som måste upphöra.

Men så helt nya  är ju dessa tankar inte, som Negri och Hardt låter påskina. Pariskommunen bröt ju redan för 140 år sedan radikalt med den traditionella representativa demokratins principer. En representant måste i varje ögonblick kunna återkallas av dem som han representerar.


torsdag 19 september 2013

"Skulden" av Kajsa Ekis Ekman

Underrubriken är "Eurokrisen sedd från Aten". Boken ger en fyllig bild av hur "trojkan" de senaste åren misshandlat det grekiska folket. Min utgångspunkt vid läsningen var: visar Greklands öde den möjliga framtiden för t.ex. Sverige, när våra bubblor brister?

Visst finns det många olikheter mellan Greklands dramatiska historia och Sveriges  betydligt lugnare, liksom mellan den politiska kulturen i de två länderna. Men det finns knappast något som säger att trojkan skulle vara mindre brutal mot oss i ett krisläge, än den varit mot Grekland. 

Den hatpropaganda mot de "lata grekerna", som massmedia och politikerna drog igång direkt, och som demaskeras obarmhärtigt  i boken, visade återigen att massmedia är instrument för de härskande klasserna, och ingenting annat.  Det är säkrast att alltid utgå från att Anders Borg, SVT, Sveriges Radio, DN och Aftonbladet ljuger - om inte motsatsen är bevisad!

Genom många besök i landet har Kajsa Ekis Ekman lärt känna några greker, vars öden hon följer. Missmod och kampvilja växlar hos dem, liksom inställningen till de politiska partier överhuvudtaget. Ekmans sympatier ligger mest hos anarkisterna, men hon försöker också ge en rättvis bild av det ultrasekteristiska "kommunist"-partiet KKE.

Personer, som man inte skulle väntat sig det av, grips plötsligt av sympati för fascisterna och deras hat mot invandrare. Ekman påpekar att vanliga människor i Greklands situation, kan attraheras - istället för stötas bort -  av aggressiviteten hos de nazister som skapade "Gyllene gryning". 

Vart går Syriza? Är partiet på väg att förvandlas till ett traditionellt, socialdemokratiskt parti? Ekmans intervju med partiledaren ger inga klara svar.

Boken slutar inte helt hopplöst. Det finns ansatser till att arbetare tar över företag, som övergetts av sina ägare. Experiment med lokala valutor har startats, o.s.v..

Det krävs en kombination av kampformer, för att undvika den fascistiska "lösningen". "Anarkistiska, direktdemokratiska strukturer måste byggas upp från grunden för att fördjupa demokratin. Men man behöver också inneha statsmakten för att kunna utmana kapitalet på allvar."


söndag 15 september 2013

Norsk självkritik

Pål Steigans självkritik, i en intervju i Klassekampen om hans nyligen utkomna självbiografi, innehåller en viktig pusselbit till analysen av varför 70-talsvänstern säckade ihop på 80-talet, även om  det kanske finns ännu viktigare förklaringar:

"Boka tar blant annet oppgjør med ledelseskulturen i AKP (m-l), der Steigan var formann fra 1975 til 1984. Det ble gjort mange feil, mener han. Mye av det bunnet i prinsippet om sterk sentralisering og kommandolinjer.
Vi øste månedlige direktivhefter utover den stakkars organisasjonen, og lagde et byråkrati som lammet initiativet og overbelasta folk. Vi sleit ut folk, og red hesten altfor langt."

Det där känner jag igen från Sverige på 70-talet också, och det tycks ha varit likadant i många andra länder. Om man ska använda skällsordet "stalinism", så är det kanske i det här sammanhanget, även om trotskisterna inte var ett dugg bättre. Talet om faran för "avvikelser" främjade verkligen inte den fria debatten.

Hur kunde dessa "ledare" i sin arrogans få för sig att de faktiskt var ledare på riktigt? Trots att den "riktiga linjen" kunde växla fram och tillbaka

Tyvärr tycks Steigan ännu idag  inte helt kunna ta avstånd från den "byråkratiska centralism" som AKP (m-l) praktiserade:

"Likevel fastholder Steigan at organisasjonsmodellen førte mye godt med seg.

– Den gjorde at vi greide å samle inn hundretusener til streikende arbeidere. Og vi kunne aldri ha skapt Klassekampen uten den disiplinen og offerviljen vi hadde."

torsdag 12 september 2013

Är det synd om oss verbalt orerande bloggare?

Det kom en kritisk kommentar från signaturen Westan på inlägget från 31 mars om "Krugman förstår inte pengar och banker?":

"Mycket intressant här ramlar man på en diskussion som rasat på lindelöf.nu men betydligt senare där ni visar er vara väl insatta i grundproblematiken.

Tillhör ni då de så kallade hyperreflekterande, ett ständigt snackande och verbalt orerande utan att någonsin låta sig påverkas reellt, i känslor, ståndpunkt, i handlande.

Stackars människor!"


Jag undrar vad Westan ser som alternativet till reflekterande och "ständigt snackande". Kan det vara den tradition som uppkommit i både socialdemokratiska och kommunistiska partier, att "Partiet har alltid rätt", och att ifrågasättande av partiledningen är illojalt. Vad en sådan kultur lett till, har vi sett.

Visst kan diskussioner urarta i grälsjuka och prestigekamp, men personligen har jag erfarenhet av att det inte behöver vara så, trots mycket skarpa meningsskiljaktigheter.

"Utgå från en önskan om enighet, men inse att fullständig enighet är omöjlig." (Fritt efter Mao Tsetung)

lördag 7 september 2013

Den italienska kommunismens uppgång och fall

"The Tailor of Ulm - Communism of the Twentieth Century" av Lucio Magri är ett ambitiöst försök att förklara det italienska kommunistpartiets historia under 1900-talet, men i första hand efter andra världskrigets slut. Magri var själv inflytelserik medlem i IKP i två omgångar, och under den period han var utesluten, redaktör för den kända vänstertidskriften Il Manifesto. Hans konkreta förslag till förbättringar av partilinjen i olika skeden ger krydda åt framställningen.

Bokens beskrivning av inte bara Italiens och IKP:s historia, utan även Sovjetunionens och delvis Kinas historia, är detaljerad och lärorik.

IKP var ett massparti med omfattande stöd i de italienska valen, ända tills man vid Sovjets upplösning beslöt att byta namn och ideologi. Magri var motståndare till "likvidationen" av partiet, men fick bara med sig en minoritet för att fortsätta traditionerna från det gamla partiet, i Rifondazione Comunista. Något fel med dessa traditioner måste det ha varit för det nya partiet deltog senare i en borgerlig regering och stödde Italiens deltagande i Afghanistankriget!

De italienska kommunisterna växte och blev starka under partisankriget mot Mussolinis fascister. Det finns en gammal kritik mot dem att de lät sig nöja med några ministerposter, istället för att ta initiativ till en social revolution. Argumenten för och emot kan man ta del av i kommentarerna till en artikel på Kasama. Men det är svårt, tror jag, att utifrån det objektiva läget (bl. a. med amerikanska ockupationstrupper i landet) hävda att IKP "förrådde" revolutionen.

Det är väl tveksamt om IKP, trots sin kommunistiska "identitet", under efterkrigstiden i praktiken skulle ha kunnat uppnå mer än de socialdemokratiska masspartierna i Storbritannien och Skandinavien. Ideologiskt dröjde det i varje fall ända till 1990, innan man övergav socialismen som mål. Men partiet var berett att snabbt  kasta sig i armarna på USA och nyliberalismen.

Det är förvånande att Magri har så lite konkret att säga om den "italienska vägen till socialismen", och de "strukturreformer", som skulle genomföras på den vägen. Handlade det hela tiden bara om ganska innehållslösa fraser från Togliattis och Berlinguers sida?

Magri grundar hela tiden sina analyser av den politiska linjen, på analyser av den samhälleliga verkligheten. Partiledningens plädering för en "historisk kompromiss" med kristdemokraterna, byggde t.ex. på lösan sand. Men till dess förtjänst tycks den ha upptäckt misstaget, och förmådde ändra sin linje under en tid.  Berlinguer attackerade den enorma moraliska försumpning och korruption som sakta bredde ut sig.  Eländet fick sedan sin höjdpunkt med Berlusconis populistiska skendemokrati.

Boken avslutas med ett långt stycke, skrivet redan 1987, som på ett imponerande sätt förutser den kommande nyliberala utvecklingen, och de nya frågor som fortsätter att göra ett annat samhällssystem nödvändigt.