torsdag 28 november 2013

Proletären, nationen och folket

Vad står Sverigedemokraterna för egentligen? Vilken är deras ideologi? Både de själva och deras motståndare problem med att definiera vilken sorts parti det är - rasistiskt, fascistisk, högerpopulistiskt, nationalistiskt, socialkonservativt, reaktionärt eller rätt och slätt ett traditionellt högerparti?

I Proletärens artikel, "En arbetarfiende", om SD:s landsdagar i Västerås nyligen, förekommer flera av dessa olika karakteristiker. Artikeln avslutas med följande stycke:

"För SD gäller fortsatt fjäsk för överklassen. Skillnaden är att arbetarklassens underkastelse inte bara ska kläs i ord om näringslivets konkurrenskraft utan ska även kryddas reaktionens paroller om tradition, hembygd och nation."

Jag har tidigare i inlägget "Vad är det för bra med svensk nationalism?" ställt mig lite frågande till Jan Myrdals försvar av den "svenska nationen". Men att som Proletären utmåla "tradition", "hembygd" och "nation" som rent reaktionära ting är ännu mer betänkligt. Är det inte dags sluta ställa internationalism mot "nationalism" och "hembygd", och istället försöka förena dessa motsatser på ett vettigt sätt?

Följande stycke, som kritiserar SD:s etniska definition av begreppet "folk", kommer säkert att få "antirevisionister" att vässa svärden:

"Det är en i grunden annorlunda demokratisyn än vår, där folkstyre står mot herremakt. En revolutionär arbetarrörelse har allt att vinna på en utökad folkmakt, därför att det begränsar den härskande klassens makt och förbättrar arbetarklassens möjligheter att organisera sig till kamp för kapitalismens avskaffande."

Hur stämmer idén om en "utökad folkmakt" med traditionella kommunistiska teorier om att statsmakten antingen innehavs av bourgeoisien eller av proletariatet? Proletären kanske bara försöker skriva begripligt och populärt, och egentligen menar man "borgerlig demokrati" och inte "riktig" folkmakt?

Men visst kan det finnas anledning att nyansera den gamla marxistiska synen på olika typer av "demokrati". Man kan se makt som något som är bredare än att bara omfatta makten i staten, den politiska och militära makten. Politisk makt växer inte bara "ur en gevärspipa". Den italienske kommunisten Gramscis begrepp "hegemoni" syftade ju på en annan typ av mer ideologisk "makt".

Men det kan nog vara klokt att hålla isär dessa olika typer av makt. Så att man inte börjar prata om att utvidga och utöka något som ännu inte finns.

tisdag 19 november 2013

Anarkister som tänker

"I stundens hetta Svarta block, vita overaller och osynliga partier" är en läsvärd antologi med texter av anarkister och mer marxistiska "autonoma" från 1991 till 2011, då boken kom ut.

När anarkisternas kusiner inom den radikala vänstern, "leninister" av olika schatteringar, gick i gamla hjulspår genom att klamra sig fast i lärdomarna från 1917 och 1949, så deltog dessa anarkister i  och ledde (?) de stora manifestationerna mot nyliberalismen, den s.k. antiglobaliseringsrörelsen. Visserligen var det mest reformistiska organisationer som Attac, som på 90-talet argumenterade i massmedia för ganska menlösa förslag som Tobinskatten, men det "svarta blockets" fönsterkrossning och stenkastning mot polisen märktes också, även om det antikapitalistiska budskapet knappast gick fram.

Texterna i boken analyserar erfarenheter från dessa otaliga aktioner på ett sympatiskt självkritiskt sätt. Man får intrycket att anarkisterna i praktiken spelade samma roll ungefär som de "leninistiska" grupperna hade kunnat göra om de inte varit för svaga. Trots sin principiella antileninism agerade dess anarkister som en "förtrupp", och ställdes inför samma typer av problem som leninistiska förtrupper brukar göra.Till exempel frågade man sig  hur mycket av sin ideologi  man skulle skylta medutåt  utan att "stöta bort" de mindre medvetna massorna.

Analyserna av framgångar och misstag är konkreta och tyngs inte av den enorma mängden teori som "leninister" ju har tillgång till. Faktiskt tycks man mer och mer närma sig slutsatser som stämmer rätt väl med gamla "leninistiska" käpphästar. Det räcker t.ex. inte med lösa nätverk i längden utan det krävs fastare organisation. Det räcker inte med protester utan ett dagligt arbete i vardagen är nödvändigt. O.s.v.

Längst i närmande till vad många skulle kalla för t.o.m. "stalinism" är nog Kalle Seppä i artikeln "Potemkin": "Vi är inte intresserade av tankesmedjornas ändlösa diskussioner utan vi är snarare intresserade av ett bepansrat tänkande som rullar över all postmodern sorglöshet: ett tank think snarare än think tanks. Ett tänkande som stöpts i en form från ett solitt stycke stål utan några postmoderna ådror eller sprickor. Tank think är sanningen."

David Graebers artikel om "Segerchocken" driver den intressanta tesen att anarkisterna i själva verket genom sina aktioner inhöstade enorma framgångar, men att de inte själva lade märke till detta! Ett exempel är att IMF drevs till nästan konkurs (artikeln skrevs innan eurokrisen gav IMF nytt liv).

Påfallande är att Marx och Kapitalet, inte Bakunin, får utgöra grunden för analysen av ekonomin och samhället. Helt utan egen teori är man inte, men då handlar det om  snåriga filosofer som Deleuze och Negri. Tyvärr blir fikonspråket ibland så avancerat att den står sig i jämförelse med marxistiska terminologi. Vad sägs om: "rhizom", "multitud", "rekuperera" och "singularitet"? Och vad menas med det myckna talet om "subjekt" och "rum", som tycks ha en annan betydelse än den vardagliga?

torsdag 14 november 2013

När "spårade Sovjet ur?"

Det finns många bud om svaret på denna fråga. Var det i och med Gorbachevs perestroika på 1980-talet, efter "Chrusjtjevrevisionisterna kupp 1956", Stalins "kontrarevolution 1929", eller var det redan före Lenins död 1924? En fråga som hänger ihop med denna är förstås vad den s.k. urspårningen berodde på.

Mike Macnairs svar på Nick Rogers kritik (här) av cpgb:s plattformsförslag till det nya brittiska vänsterpartiet Left Unity, innehåller intressanta synpunkter på dessa frågor.  Direkt efter oktoberrevolutionen tvingades bolsjevikerna dels anpassa sig till det reella läget, dels gjorde man misstag, som kanske kunde ha undvikits. Att förklara "urspårningen" med ondska eller förräderi leder ingenstans. Inte heller att låtsas som att inga misstag eller felbedömningar begicks redan från början.

Lenin, of course, imagined that the Soviet form would provide a state that begins to wither away from the outset. This turned out to be mistaken under Russian conditions: most clearly because there was an actual shortage of people qualified to do administrative, military, policing, etc tasks, so that the Bolsheviks had both to compromise with the professional middle class (spetsy) and to turn a lot of their own cadre into state bureaucrats. Apart from military skills, this is less of a problem in the ‘developed countries’ in the 21st century. But the idea also ignored the practical problems of accountability in central decision-making for those issues which cannot practically be decided locally; and this issue requires of socialists much more thought about constitution-making, drawing on the democratic-republican tradition: freedom of communication (speech, etc), of association and of assembly, information transparency, term limits on public officials at all levels, universal military training and the militia, generalised trial by jury, self-government of the localities, and so on. 

onsdag 6 november 2013

"Vänsterreformism", Syriza och socialistisk strategi

Den gamla frågan om "reform eller revolution" börjar bli  aktuell igen, bl.a. på grund av Syrizas valframgångar i Grekland. De brittiska "leninisterna" i SWP ("Socialist Workers Party") har kritiserat Syriza för att stå för en "vänsterreformism",  som kommer att leda till att en framtida, vald vänsterregering troligen kommer att svika och inlemmas i försvaret av den grekiska kapitalismen. Istället måste enligt "leninisterna" den borgerliga staten utmanas av arbetarråd, varvid en  "dubbelmakt" uppstår på det sätt som skedde i Ryssland mellan februari- och oktoberrevolutionen. 

I artikeln "Left reformism and socialist strategy" av Ed Rooksby bemöts denna kritik på ett utförligt sätt. En strategi som föreslagits av André Gorz, som går ut på att "strukturreformer" genomförs av en vald vänsterregering, med syfte att under tryck från en massrörelse, leda vidare till en konfrontation med de kapitalistiska krafterna och socialism, kan knappast betecknas som "reformistisk". En sådan regering riskerar förstås att vika sig för de kapitalistiska krafterna, men innehåller den "leninistiska" vägen mindre risker?

Rooksby pekar på den diskussion som uppstod i Komintern, efter att den revolutionära vågen sjönk undan i Europa i början på 1920-talet. Strategin man kom fram till kallas för "enhetsfrontstaktiken", som innebar att tillsammans med de reformistiska arbetarna kämpa för radikala reformer inom kapitalismens ramar, som t.ex. öppnande av företagens bokföring, arbetarkontroll och väpnat försvar mot de fascistiska banden. Istället för arbetarråd, "sovjeter", tänkte man sig att en "arbetarregering" skulle införa sådana åtgärder, som skulle leda vidare till upprättande av en rent socialistisk stat.

Rooksby menar alltså att Gorz´och hans idéer faktiskt ryms inom en "leninism", som inte stirrar sig blind på en mall hämtad från oktoberrevolutionen. Det har ju faktiskt inte uppstått några sovjeter i Grekland, så vad är alternativet till att arbeta inom Syriza?

lördag 2 november 2013

"Ett sötare blod"

Ann Fernholms "ETT SÖTARE BLOD om hälsoeffekterna av ett sekel med socker" är en utmärkt bok, som inte bara tar ställning i debatten mellan fett- och kolhydratförespråkarna. Genom att författaren både varit forskare i molekylär bioteknik och numera arbetar som vetenskapsjournalist, så kan hon på ett begripligt sätt och i detalj beskriva kontroverserna mellan forskarna. Boken är spännande som en deckare.

Efter andra världskriget fanns indicier som pekade mot att de ökade hjärt- och kärlsjukdomarna berodde på den ökande fettkonsumtionen. Men det fanns aldrig några vetenskapliga belägg för den hypotesen, som hade sin starkaste förespråkare i den (numera) beryktade Ancel Keys statistiska studier.

Numera tycks de flesta seriösa vetenskapsmän vara överens om att varken den totala mängden fett eller det mättade fettet är boven i dramat. Istället är det den under 1900-talet likaså ökade konsumtionen av socker som orsakat fetmaexplosionen, den ökande förekomsten av  diabetes och hjärt- och kärlsjukdomarna. Men även demens, depression m.m.. Men denna insikt har inte alls slagit igenom bland läkare och myndigheter som har att hantera frågan. Varför?

Handlar det bara om simpel konservatism och ovilja att omvärdera gamla teorier? Fernholm antyder själv att orsaken till detta skandalösa förhållande är kopplingar mellan t.ex. Livsmedelsverkets experter och livsmedelsindustrin. En annan viktig faktor är att det faktiskt läggs ner ynkligt lite pengar på forskning om kostens verkningar på folkhälsan, jämfört med hur mycket som läkemedelsbolagen satsar på pillerutveckling. Det finns ju inga patent att ta ut på dieter. Kort sagt, det är som vanligt kapitalismen som ytterst är boven i dramat!

Men intressantare är kanske Fernholms försök till inomvetenskapliga förklaringar av varför forskningen spårade in på fel väg efter Ancel Keys dubiösa studier. Forskarna drog slutsatser som verkade plausibla även om de var obevisade, men behandlade dessa "slutsatser" ändå som sanningar. Man kan tycka att det var "dålig" vetenskap hos tvärsäkra vetenskapsmän. Ekonomi spelade en viss roll: det var t.ex. i början mycket billigare att mäta det totala kolesterolet, än det "onda" och det "goda" kolesterolet för sig.

Men man kan också som Fernholm hänvisa till Kuhns "paradigm"-teori, som ju innebär att vetenskapsmän i det längsta håller fast vid den etablerade teorin, tills alltför mycket talar mot den. Och det kanske t.o.m. krävs att den gamla teorins förespråkare dör bort innan en ny helt kan slå igenom. Jag undrar ändå om man inte även här måste undersöka hur affärsintressena påverkade forskarna och speciellt myndigheterna. Det fanns faktiskt kritiker av fetthypotesen från början, men de fick aldrig gehör för sina synpunkter.

Visserligen är Fernholm "nästan säker" på att det är kolhydraterna och inte fettet som vi ska skylla på. Men hon är mer nyanserad än LCHF-anhängarna:  det allra värsta är fruktos, som finns i strösocker och även i nya sötningsmedel, som används väldigt mycket i fetmaepidemins hemland USA. Fruktos leder precis som alkohol i slutändan till fettlever. Näst värst är snabba kolhydrater som bryts ner till glukos, som höjer insulinnivån. Insulin stoppar fettförbränningen och startar fettlagringen.  Till sist i farlighetsgrad har vi de långsamma kolhydraterna, som ger lägre insulintoppar än de snabba. 

Smöret på brödet är nyttigare än själva brödet. Det finns enligt Fernholm inga belägg för att mättat fett skulle vara skadligt för hjärtat. Men ändå menar hon att omättade fetter, som rapsolja, är ännu mindre skadligt, vilket är en logik som jag inte begriper. På sin blogg har hon fått en fråga på just detta, och hänvisar till ett par forskningsrapporter. Men de innehåller vad jag kan se just den typen av  gissningar, som hon själv annars kritiserat. (Ökning av det "onda" kolesterolet, men är det skadligt?) Men bortsett från detta påstående är hon försiktig med att säga för mycket utifrån den otillräckliga forskning som finns på detta område.