måndag 26 maj 2014

Älskade fascism?

Henrik Arnstads omfångsrika bok om fascismens historia och framtidsutsikter har den smaklösa titeln "Älskade fascism" med tillägget "De svartbruna rörelsernas ideologi och historia". Den positiva sidan med boken är de utförliga beskrivningarna av fascismens uppkomst bl.a. i länder som Italien, med mindre kända fakta om t.ex. om de kvinnliga, "feministiska" fascisterna.

Överhuvudtaget får man veta hur nära kopplade de flesta av fascismens olika varianter var till den traditionella borgerliga makten. Nya rön presenteras om hur stort stödet för den fascistiska Lapporörelsen i Finland var bland de regerande borgerliga partierna - och hur ytterst nära det var att även Finland faktiskt förvandlats till en renodlad fascistisk stat.  Mannerheim påstås ha anammat Lappomännens utrikespolitiska program under fortsättningskriget.

Ett motexempel på fascismens knytning till borgerligheten är Rumäniens historia, då landet var så underutvecklat så att fascisterna faktiskt bekämpade kapitalismens framväxt i praktiken (och inte bara i retoriken). Men just kapitlet om Rumänien är ett tecken på svagheten med boken - fascismen definieras enbart utifrån dess ideologi, inte från den roll som den spelat och spelar i kampen mellan samhällsklasserna. Arnstad tar lättvindigt avstånd från den kommunistiska tesen att fascismen vid makten utgör "finanskapitalets terroristiska diktatur", en öppen, chauvistisk diktatur inriktad på erövringskrig.

Den negativa sidan med "Älskade fascism" är därför den teoretiska analysen, som faktiskt strider mot de beskrivande, historiska avsnitten. Arnstad utgår från ny borgerlig fascismforskning, som verkar ha som (genomskinligt) mål just att vederlägga de traditionella marxistiska förklaringarna av fascismen.

Arnstad misslyckas med att själv vederlägga den marxistiska analysen och har uppenbarligen inte själv läst Dimitrovs rapport till Kominterns sjunde kongress. Dimitrov kritiseras t.ex. för att ha påstått att fascismens seger var oundviklig, medan Dimitrov i denna rapport uttryckligen säger det motsatta.

Roger Griffins definition citeras flera gånger: "Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna - i sina olika gestaltningar - är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse." Detta är förstås en idealistisk, inte materialistisk, historieuppfattning: Det är idéerna som förklarar historien! Arnstads avsnitt om bl.a. Finland och Argentina har typiskt nog rubriken "Den fascistiska meteoritskuren", som om den fascistiska ideologin plötsligt drabbade olika länder som blixtar från  himlen...

Arnstad är själv antifascist, men hans fascination över fascismens förmåga att locka fram ett masstöd är så stor, att jag inte skulle bli förvånad om han om några år skulle träda fram själv ur garderoben som anhängare till den. Han ser ingen riktig motkraft till fascismen. Han ser klart att liberalerna svek överallt under mellankrigstiden. Någon renässans för socialismen ser han inte. Den pessimistiske författaren sätter som rubrik för det sista avsnittet i boken "Fascismen - 2000-talets ideologi"!

Arnstads pessimism tror jag beror på att han har en i grunden felaktig syn orsakerna till uppkomsten av fascismen. Tror man att folk ibland mer eller mindre oförklarligt grips av "ultranationalistiska" åsikter, så är det inte konstigt om man inte kan se hur fascismen ska kunna förhindras.

tisdag 20 maj 2014

Eliterna har tappat kontrollen, enligt Wallerstein

Den här bloggen är från början inspirerad av Immanuel Wallersteins världssystemteori. På sin webbsida fortsätter Wallerstein att hävda att det nuvarande kapitalistiska världssystemet håller på att gå under, och att det kommer att avlösas av antingen något värre eller möjligen något som är mera jämlikt och demokratiskt.

I hans senaste artikel identifierar han en ny, mer kaotisk fas som inträtt i nedgången för världssystemet. Eliterna har tappat kontrollen över skeendet! Och visst finns det dagsaktuella händelser som tycks tyda på det.

Kuppförsöket av en CIA-knuten general i Libyen som pågår f.n. gör att man undrar hur mycket kontroll USA egentligen haft över sina springpojkar i Libyens regering. På den andra sidan verkar det tydligt att Putins inflytande över de s.k. proryska separatisterna i östra Ukraina är minimalt.

Men visst kan skulle man kunna invända att "eliterna" aldrig haft någon total kontroll. USA har rimligen inte på länge haft samma kontroll över sina legotrupper bland Al Qaida och nynazister som de har över sin egen armé. Och man kan ju undra hur nära Tea Party-rörelsen egentligen var att stänga ner amerikanska staten egentligen  för att sätta käppar i hjulet för Obama. Det var nog inte helt och hållet det "spel för galleriet" som många på vänstersidan talade om.

"This [världssystemet tills nu] has operated as a top-down political structure, within each country and geopolitically between countries. The outcome has been an equilibrium slowly moving upward. Most analysts of the current strife tend to assume that the strings are still being pulled by Establishment elites. Each side asserts that the low-level actors of the other side are being manipulated by high-level elites"

"I do not think that the elites are any longer succeeding in manipulating their low-level followers. I think the low-level followers are defying the elites, doing their own thing, and trying to manipulate the elites. This is indeed something new. It is a bottom-up rather than a top-down politics."

"[Vi måste] cease attributing what is happening to the evil machinations of some Establishment elites. They are no longer in control. They can of course still do great physical harm by imprudent actions. They are by no means paragons of virtue. But those of us who wish to seek a better world to emerge from this chaotic situation have to depend on ourselves, on our own multiple ways of organizing the struggle. We need, in short, less denunciation and more constructive local action."