fredag 15 maj 2015

"De första människorna och de sista" av Olaf Stapledon

Kan en science fiction-roman, Olaf Stapledons "De första människorna och de sista" från 1930,  lära oss något om vad vi har för framtid att se fram emot?

Stapledon var egentligen filosof, men använde skönlitteraturen för att illustrera sina idéer. Men han måste ha varit väl insatt även i den tidens ekonomi och politik för att kunna göra så träffsäkra förutsägelser om vad som skulle hända under resten av 1900-talet. Men samtidigt är det tydligt att det inte går att i detalj förutsäga historien - mänskliga beslut betyder faktiskt något!

Kriget mellan Tyskland och Sovjet förutsägs helt riktigt, men något krig mellan USA och Storbritannien blev det ju aldrig. Stapledon lade annars stor vikt vid kulturella skillnader, men i det här fallet utgick han mer från den ekonomiska motsättningen mellan den gamla och den nya supermakten. Och han var inte ensam om det här misstaget heller. (USA hade faktiskt utarbetade krigsplaner som var färdiga att användas vid ett eventuellt krig.)

Uppfinnandet av kärnvapnen förutsägs i boken, men vetenskapsmännen inser att  kunskapen i händerna på politikerna skulle kunna få katastrofala konsekvenser. De beslutar därför att inte bara hemlighålla framställningsmetoden, utan låter sig t.o.m. torteras till döds hellre än att avslöja något! Tyvärr hade författaren för hög uppfattning om tidens vetenskapsmän.

De stora krigen förs sedan i boken istället genom gas- och bakteriologiska metoder. Men angriparna drabbas då och då själva, vilket väl också är anledningen till att konventionella vapen fortfarande dominerar krigföringen.

Romanen handlar inte bara om 1900-talets kommande historia, utan beskriver också 17 nya arter av släktet människa.  Dessa uppstår  under enorma tidsperioder, först på jorden och sen på Venus och Jupiter. Stapledons fantasi är imponerande, men känns aldrig helt orealistiskt. Den biologiska utvecklingen fortsätter ju t.ex.  rimligen under så här långa tidsperioder. 

Ett sätt att se på denna bok är att se den som en avspegling av vilka idéer som förekom på 1920-talet. Det verkar inte ha dykt upp så många nya tankar sedan dess!

En sak som känns föråldrad är användandet rasbegreppet. En annan är rädslan för genetisk degeneration - även om tanken på den fortfarande kan dyka upp i populärkulturen. En tredje är betonandet av kulturella olikheter mellan olika folk, även om det är just sådana skillnader som han använder i sina lyckade förutsägelser. Beskrivningen av den stöddige amerikanen som förstår bäst hur världen ska styras känns helt aktuell...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar