lördag 6 maj 2017

"Vägen till träldom" av Hayek

I förra inlägget nämndes F A Hayek och Mont Pelerin-sällskapet, den lobbygrupp som drev den politiska nyliberalismen först av alla. Hayeks bok "Vägen till träldom" var ett vida spritt manifest för marknadsekonomin, som jag därför med viss bävan började läsa. De första ca 50 - 100 sidorna av 240 i den av Timbro utgivna boken var faktiskt läsvärda och stimulerande.

Tyvärr kan inte detsamma sägas om resten. Så tänker du läsa den, gör inte som jag, utan ge upp när boken börjar kännas jobbig. Hayeks budskap  är enkelt, men han upprepar det boken igenom med en tjatighet som man associerar till en gammal konservativ halvdement gubbe.

Hayek skrev boken 1944, när det började bli tydligt hur andra världskriget skulle sluta. Han var djupt missnöjd med den ideologiska atmosfären i Väst. Boken är därför tillägnad "Till socialister i alla partier". Han tyckte verkligen att så gott som alla blivit socialister, och att det knappt fanns någon kvar av den liberalism som var rådande i speciellt Storbritannien  på 1800-talet. Hayek kände sig ensam och isolerad, vilket väl kan förklara bokens monomana tjatighet. Men han fick sin revansch, som bekant, med "nobelpriset" i ekonomi 1974.

Hayek hade nog själv tagit en del intryck av tidens "socialism". Han tog t.ex. avstånd från den rena "laissez-faire"-ideologin. Det fanns enligt honom utrymme för vissa reformer så allting skulle inte passivt få fortsätta i gamla hjulspår. Han accepterade också att det kunde finnas behov ett grundläggande social skyddsnät - men inte mer!

Hayek såg det som en viktig uppgift för staten att säkerställa  förutsättningarna för att marknadsekonomin fungerar. Här är han ju en typisk nyliberal, till skillnad från de gamla liberalerna.

Varför tyckte han att alla blivit "socialister"? Jo, för att motpolen till marknadsekonomin var för honom planering. All medveten styrning av verksamheter mot ett mål kan ju kallas planering, även inom företag. Och hur kan man vara motståndare till sådant?

Man kan väl säga att han på något sätt insåg den grundläggande skillnaden principiellt mellan kapitalistisk marknadsekonomi och socialismens planering för behov. Och därför såg han all planering även under kapitalismen som steg på vägen mot statlig centralplanering och därmed "kollektivism" och "totalitarism".

Men samtidigt går det att se den beskrivning han gör av det planerade samhället inte som socialism utan statskapitalism. Visst fanns det en sådan utveckling på gång, och det dröjde ett antal decennier innan trenden bröts. Och där spelade han säkert en ideologisk roll!

Om ska vara lite elak mot Hayek, så kan man ställa hans myckna hyllande av den liberala individuella friheten mot hans hyllande av Pinochet och accepterande av kolonier och ett brittiskt imperium:

Erfarenheterna från kolonierna i Storbritannien likaväl som andra länder, har med all önskvärd tydlighet visat att även de milda former av planering som engelsmännen bedriver i utvecklingen av sina kolonier vare sig de vill eller inte medför att vissa värderingar och ideal tvingas på dem som de vill bistå. Det är just denna erfarenhet som har gjort även de mest internationellt  sinnade kolonialexperter högst skeptiska till möjligheten att förvalta kolonier "internationellt". (Fotnot 90, sid 227)

lördag 7 januari 2017

Fronesis om "Ekonomiskt vetande"

Nr 54-55 av tidskriften Fronesis har den lite missvisande rubriken "Ekonomiskt vetande". Vad den egentligen handlar om är tre saker, en kritik av den etablerade ortodoxa nationalekonomin vilken ibland kallas den "neoklassiska", en beskrivning av hur de alternativa "heterodoxa" nationalekonomierna förhåller sig till den etablerade och om relationerna mellan dessa, samt slutligen  hur man ska se på relationen mellan "nyliberalismen" och den neoklassiska nationalekonomin.

Den ortodoxa nationalekonomin framställs i flera artiklar som mogen för soptippen. Den kraschade ju definitivt i och med den världsomfattande depressionen som utlöstes av kraschen 2008 på Wall Street. Inte nog med att professorerna i nationalekonomi inte hade en susning om kraschen i förväg, men de avstod från att förklara den efteråt också! Det är inte så konstigt, då den neoklassiska ekonomin nu kanske kan ses som en liten gren av matematiken, men den har inte uppenbarligen inte något intressant att säga om hur den verkliga ekonomin fungerar.

Då den neoklassiska ekonomin utgår från orimliga antaganden, som att människor är totalt egoistiska, isolerade atomer med fullständig information om alla ekonomiska fakta, så blir ju de matematiska "modellernas" realism därefter... Det  här är ingen vetenskap, utan en ideologi för att försköna kapitalismen.

Mot bakgrund av det totala misslyckandet för denna "vetenskap" är det förvånande att Kajsa Borgnäs som redaktör för numret, efterlyser mer "pluralism" inom nationalekonomin. Är det inte snarare dags att bara begrava liket?

Den mest genomarbetade kritiken av den neoklassiska ekonomin står Lars Pålsson Syll för i artikeln "Tony Lawson och kritiken av den nationalekonomiska vetenskapen - en introduktion". Intressant nog är hans utgångspunkt Tony Lawsons tillämpning av den s.k. kritiska realismen på ekonomiämnet. (Jag har skrivit om denna filosofiska inriktning, som ligger mycket nära den dialektiska materialismen här.) Tony Lawson har själv med en artikel, "Den heterodoxa ekonomins natur", där han försöker sätta fingret på vad som är gemensamt för de "heterodoxa" - bortsett från att de alla är mer eller mindre kritiska till ortodoxin.

Som motsats till den neoklassiska skolan ställer tidskriften  ett antal heterodoxa teorier, som sinsemellan är mycket olika. Möjligen hittar man en gemensam punkt, att dessa teorier ändå försöker utgå mer från verkliga förhållanden än den neoklassiska. Men som Anwar Shaikh påpekat, så utgår de ofta ändå underförstått från den neoklassiska ekonomins orealistiska grundantaganden. Vägen framåt ligger i det som Shaikh kallar för den klassiska politiska ekonomin, Adam Smiths, David Ricardos och Karl Marx realistiska beskrivningar av hur kapitalismen faktiskt fungerar.

Vad är då skillnaden mellan den neoklassiska ekonomin och nyliberalismen? Philip Morowski menar i "Den politiska rörelsen som inte vågade säga sitt namn",  att man måste skilja mellan dessa två. Den neoklassiska ekonomin är en teori, medan nyliberalismen är en politisk rörelse, som med statens hjälp vill åstadkomma det samhälle som neoklassikerna beskriver som om det redan existerade!

Morowski anser att nyliberaler som Friedrich Hayek och Mont Pelerin-sällskapet målmedvetet spred sin politiska ideologi genom alla möjliga tankesmedjor och stiftelser, men att man aldrig öppet deklarerade vilka mål man hade. Dit hörde en stark stat som kunde tvinga fram "fria marknader" på område efter område. Man insåg att det knappast var något vanligt folk önskade, och därför var nyliberalerna i grunden anti-demokrater. Man insåg nämligen att politisk demokrati och privat äganderätt till produktionsmedlen riskerar strida mot varandra, och för dem var det kultiverade liv som rika människor lever det viktigaste...