lördag 7 januari 2017

Fronesis om "Ekonomiskt vetande"

Nr 54-55 av tidskriften Fronesis har den lite missvisande rubriken "Ekonomiskt vetande". Vad den egentligen handlar om är tre saker, en kritik av den etablerade ortodoxa nationalekonomin vilken ibland kallas den "neoklassiska", en beskrivning av hur de alternativa "heterodoxa" nationalekonomierna förhåller sig till den etablerade och om relationerna mellan dessa, samt slutligen  hur man ska se på relationen mellan "nyliberalismen" och den neoklassiska nationalekonomin.

Den ortodoxa nationalekonomin framställls i flera artiklar som mogen för soptippen. Den kraschade ju definitivt i och med den världsomfattande depressionen som utlöstes av kraschen 2088 på Wall Street. Inte nog med att professorerna i nationalekonomi inte hade en susning om kraschen i förväg, men de avstod från att förklara den efteråt också! Det är inte så konstigt, då den neoklassiska ekonomin nu kanske kan ses som en liten gren av matematiken, men den har inte uppenbarligen inte något intressant att säga om hur den verkliga ekonomin fungerar.

Då den neoklassiska ekonomin utgår från orimliga antaganden, som att människor är totalt egoistiska, isolerade atomer med fullständig information om alla ekonomiska fakta, så blir ju de matematiska "modellernas" realism därefter... Det  här är ingen vetenskap, utan en ideologi för att försköna kapitalismen.

Mot bakgrund av det totala misslyckandet för denna "vetenskap" är det förvånande att Kajsa Borgnäs som redaktör för numret, efterlyser mer "pluralism" inom nationalekonomin. Är det inte snarare dags att bara begrava liket?

Den mest genomarbetade kritiken av den neoklassiska ekonomin står Lars Pålsson Syll för i artikeln "Tony Lawson och kritiken av den nationalekonomiska vetenskapen - en introduktion". Intressant nog är hans utgångspunkt Tony Lawsons tillämpning av den s.k. kritiska realismen på ekonomiämnet. (Jag har skrivit om denna filosofiska inriktning, som ligger mycket nära den dialektiska materialismen här.) Tony Lawson har själv med en artikel, "Den heterodoxa ekonomins natur", där han försöker sätta fingret på vad som är gemensamt för de "heterodoxa" - bortsett från att de alla är mer eller mindre kritiska till ortodoxin.

Som motsats till den neoklassiska skolan ställer tidskriften  ett antal heterodoxa teorier, som sinsemellan är mycket olika. Möjligen hittar man en gemensam punkt, att dessa teorier ändå försöker utgå mer från verkliga förhållanden än den neoklassiska. Men som Anwar Shaikh påpekat, så utgår de ofta ändå underförstått från den neoklassiska ekonomins orealistiska grundantaganden. Vägen framåt ligger i det som Shaikh kallar för den klassiska politiska ekonomin, Adam Smiths, David Ricardos och Karl Marx realistiska beskrivningar av hur kapitalismen faktiskt fungerar.

Vad är då skillnaden mellan den neoklassiska ekonomin och nyliberalismen? Philip Morowski menar i "Den politiska rörelsen som inte vågade säga sitt namn",  att man måste skilja mellan dessa två. Den neoklassiska ekonomin är en teori, medan nyliberalismen är en politisk rörelse, som med statens hjälp vill åstadkomma det samhälle som neoklassikerna beskriver som om det redan existerade!

Morowski anser att nyliberaler som Friedrich Hayek och Mont Pelerin-sällskapet målmedvetet spred sin politiska ideologi genom alla möjliga tankesmedjor och stiftelser, men att man aldrig öppet deklarerade vilka mål man hade. Dit hörde en stark stat som kunde tvinga fram "fria marknader" på område efter område. Man insåg att det knappast var något vanligt folk önskade, och därför var nyliberalerna i grunden anti-demokrater. Man insåg nämligen att politisk demokrati och privat äganderätt till produktionsmedlen riskerar strida mot varandra, och för dem var det kultiverade liv som rika människor lever det viktigaste...


torsdag 15 december 2016

"Konsten att sälja krig"

"Konsten att sälja krig / Propaganda från Cato till Nato" av Pierre Gilly handlar om hur krig förbereds genom propaganda till allmänheten.

Ett avsnitt beskriver psykologiska mekanismer som bidrar till att göra oss till lättlurade offer för propaganda och reklam (som använder samma metoder).

Hela 16 huvudsakliga metoder beskrivs sätt, bl.a. "1. Framställ dig som ett offer", "4. Upprepa", "5. Peka ut ett hot", "11. Demonisera", "14. Säg att du vill fred", "16. Attackera tvivlarna". Alla dessa metoder känns ju väldigt aktuella i dagens russofoba medieklimat!

Historiska avsnitt beskriver propagandan inför första världskriget, andra världskriget, Vietnamkriget, Kosovo 1999, kriget mot terrorismen, Afghanistan 2002, Irak 2003 och Libyen 2011. Bortsett från de två första fallen handlar det om krig som USA och Nato ligger bakom. Men de två sista exemplen, Syrien 2011 och Ukraina 2014 domineras av den ryska propagandan! Hur kommer det sig?

I slutordet skriver Gilly att:

"Kunskap om propagandametoderna ger inget automatiskt skydd mot manipulation. Det kan till och med vara så att man blir mer lättlurad."

Gilly kanske är det perfekta exemplet på detta citat genom att själv falla för Nato-sidans propaganda i fallet Ukraina, och delvis i fallet Syrien! Jag tror inte att det bara handlar om att han tycker att han vill balansera en "ensidig" Natokritik med lite kritik mot Ryssland. Han har faktiskt köpt västsidans bild av konflikten i Ukraina.

Vad är då propaganda egentligen? Den kan karakteriseras som "manipulerad information", bl.a. därför att den är ensidig, eller beskrivas som "ohederligt processad information". Syftet är förstås att övertyga och att "uppnå en automatisk, förutsägbar reaktion". Det är då naturligt att propaganda är ett "fult ord", som inte gärna används om den egna sidans "information" till allmänheten.

Gilly gör ett intressant påpekande: propaganda för krig är viktigare  i demokratier än i diktaturer. De som har makten i demokratier tycker sig nämligen behöva övertyga människor, medan det i diktaturer räcker med att bura in oppositionen.

Men dels motsäger han sig själv när han visar hur Hitler använde samma propagandatrick som demokratierna, innan han startade sina anfallskrig. Dels undrar man ju hur demokratiskt ett land kan vara, när man måste lura folket för att kunna starta krig? Är det verkligen folket som har makten då, eller betyder "demokrati" något annat, mindre förpliktande?

Under den tidiga arbetarrörelsen hade inte ordet propaganda den negativa klang det har idag. "Propaganda är att sprida många idéer till få", medan "agitation är att sprida få idéer till många".  Propagandan gick inte ut på att förvränga, lura och bedra, utan om att beskriva samhället som det var - ett klassamhälle. Samtidigt var propagandan medevetet "ensidig" och tog ställning i klasskriget. Syftet var att påverka och  i förlängningen att förändra samhället.

Gilly beskriver propagandans metoder, men kunskap om dem räcker alltså inte för att genomskåda den. Det krävs att man också inser att de som har makten inte vill en väl, att man alltså är mistänksam mot maktens megafoner.  Därför måste man idag söka information även från andra källor än etablerade media. Det finns inget "Pravda" man kan lita på. DN och New York Times är lika opålitliga...


onsdag 18 maj 2016

Anwar Shaikhs stora verk "CAPITALISM Competition Conflict Crises"

Jag har tidigare kommenterat den pakistanfödde brittiske ekonomen Anwar Shaikhs idéer om konkurrensens natur några gånger, bl. a. här och här. Nu har han publicerat ett monumentalt verk i nationalekonomi, "CAPITALISM Competition Conflict Crises".
Hans föreläsningar utifrån boken finns också att lyssna till på youtube.

Huvudbudskapet i boken är att den dominerande, neoklassiska nationalekonomin är värdelös eftersom den inte utgår från hur ekonomin fungerar i praktiken. I stället borde ekonomerna återgå till de "klassiska" politiska ekonomernas  sätt att arbeta. Dit räknar han  i huvudsak Adam Smith, David Ricardo och Karl Marx.

Man kan nog säga att Shaikh är en marxistisk ekonom, men han förkastar inte en del av  Keynes resultat inom makroekonomin - i varje fall om man tolkar Keynes utifrån den klassiska, materialistiska traditionen. Men Shaikh är ändå kritisk mot mycket av det som brukar betecknas som "heterodox ekonomi",  som oftast utgår från de neoklassiska modellerna, som man felaktigt tror  "gällde på 1800-talet under den fria konkurrensens era".

Det hjälper inte, säger Shaikh,  att beskriva verkligheten som en samling "avvikelser" från en modell som är totalt fel från början.

En stor fördel är att Shaikh som professionell ekonom behärskar de moderna, nationalekonomiska verktygen, matematik och statistik. Men det blir därmed också svårt att hänga med i de tekniska avsnitten - som man kan hoppa över utan att gå miste om tankarna bakom.

De klassiska ekonomerna utgick från den "verkliga konkurrensen", som Shaikh jämför med krig. De ortodoxa ekonomernas "konkurrens" däremot liknar mer balett! Den franske ekonomen Leon Walras, som neoklassikerna stödjer sig på, hade faktiskt ingen teori om hur konkurrensen faktiskt fungerar, utan postulerade en fiktiv auktionsutropare som utanför marknaden får den att fungera ögonblickligen och perfekt!

Shaikh skriver om ekonomiska företeelser som Marx av naturliga skäl inte kunde behandla. En sådan är inflationen som,  enligt honom  i dess globala omfattning är en mycket modern företeelse. Från 1700-talet till efterkrigstiden stod prisnivån i stort sett stilla, men har som bekant därefter stuckit iväg upp i himlen. En förutsättning för detta var förstås "fiatpengarna" och att guldet slutade gälla som prismåttstock på 1930-talet. Men det räcker inte som förklaring. Han kommer också in på de "moderna" idéerna om NAIRU, som utgår från att det råder "full sysselsättning" - hur hög massarbetslösheten än är...

Boken är oerhört innehållsrik. Avsnittet om hur profitkvoten utjämnas innehåller t.ex. tänkvärda idéer om skillnaden mellan profitkvoten i företag inom en bransch respektive mellan branscher. Mellan branscher gäller det som Adam Smith och kompani påpekade - att riskvilligt kapital dras till branscher med hög profitkvot.

Men inom branscher har företagen i allmänhet olika profitkvoter.  Den typiska profitkvoten har företagen med lägst kostnader per varuenhet. Dessa företag är prisledande genom att de kan konkurrera ut företag med högre kostnader. De behöver alltså inte vara företagen med högst profitkvot i branschen!

I det sammanhanget passar Shaikh på att kritisera även en del marxistiska ekonomer, som Paul Sweezy och "Monthly Review"-skolan som han menar förväxlar monopol och "imperfekt konkurrens" med verklig konkurrens.   Prisledande företag behöver inte vara ett mono- eller oligopol, som kan sätta sina priser som de vill!

måndag 18 januari 2016

"Innan mörkret faller / Ska 30-talet hinna ikapp oss?" av Björn Elmbrant

Något svar på frågan ger inte boken, vilket väl inte är att vänta. Men pessimismen överväger nog, även om ett par slutkapitel försöker skissa på utvägar.

Boken är skriven av en riktig gråsosse, som visserligen ibland gör ett radikalt intryck, men det beror på att de socialdemokratiska partierna numera gått så långt åt höger. De för inte någon hederlig gammal socialdemokratisk politik längre. Men det visar sig denna traditionella 2efterfrågestimulerande" politik var någonting man mer eller mindre snubblade in i.

Behållningen av Elmbrants bok är de konkreta skildringarna av hur socialdemokratin i Tyskland respektive i Sverige bemötte den ekonomiska krisen efter 1929 års börskrasch. Och hur skillnaderna i politiken kan bidra till att förklara hur Tyskland blev fascistiskt medan Sverige slog in på vägen mot den socialdemokratiska välfärdsstaten -  i allians med Bondeförbundet.

Utgångsläget skiljde sig faktiskt inte så mycket mellan Sverige och Tysklan, och därför kan den socialdemokratiska politiken i Sverige framstå som skicklig och framgångsrik i jämförelse med den den tyska som får rejält underbetyg. Visserligen fanns det många förslag även i Tyskland, t.ex. av tyska fackföreningsrörelsen, som gick ut på att införa statliga "stabilitetsåtgärder" i form av nödarbeten, och därmed öka efterfrågan för att  "få igång hjulen". Men den tyska socialdemokratiska partiledningen var handfallen och avslog alla sådana statliga åtgärder.

Elmbrant förklarar den som han tycker katastrofala tyska politiken med att ledningen bestod av renläriga marxister, bl.a. ekonomen Hilferding, som såg som sin uppgift att passivt invänta kapitalismens sammanbrott! Det kan kanske ligga en gnutta sanning i det, men mest förefaller den ha präglats av en total vilsenhet och passivitet, som påminner om dagens socialdemokratiska politik.

Den store hjälten i Sverige var Ernst Wigforss, som enligt Elmbrants intressanta teori, på egen hand föregrep keynesianismen. Den  s.k. Stockholmsskolan med Gunnar Myrdal och Beril Ohlin har oförtjänt fått äran för den nya ekonomiska, expansiva politiken. Nationalekonomerna överlag var annars lika dumliberala och marknadstroende, som de är idag.

Men Elmbrant tar också fram några fakta som får hjälteglorian att blekna lite. Sverige devalverade t.ex., och dessutom vände konjunkturen, vilket gynnade även t.ex.  de tyska nazisterna. Som Marx skrev någonstans, "det finns inga eviga kriser".

Björn Elmbrant döljer inte att för honom är målet att rädda kapitalismen från sig självt, inte att ersätta den med ett socialistiskt system. En fråga man kan ställa sig  är  då hur realistiskt ett sådant mål är.

En svårare fråga är hur den som har socialismen som mål ska utforma en politik som kanske på kort sikt "räddar" systemet men på längre sikt underminerar det. - utan att provocera fram fascismen  Eller konkretare: hur borde de tyska "marxistiska" socialdemokraterna (liksom kommunisterna, som upptäckte faran för sent) ha agerat 1929 - 1933?

onsdag 11 november 2015

Per Kornhalls "Barnexperimentet Svensk skola i fritt fall"

Efter att ha läst boken, jag kommenterade i förra inlägget, Knut Lindelöfs "Kunskapsrörelsen - larmet gick redan 1979", så tänkte jag att det kunde vara idé att också studera Per Kornhalls bok, vilken kom 2013.

Det finns en skriande motsägelse mellan dessa två böcker, vilken också kommenteras av båda: kunskapsrörelsen reagerade mot vad de såg som ett pågående förfall, men enligt statistiken, fungerade den svenska skolan utmärkt som kunskapsförmedlare ända till 1990-talets början! Det var då man ställde målet om att vi skulle få "världens bästa skola", men i stället systematiskt förstörde den. (Ja, systematiskt kanske är fel ord, för det handlade om just ideologiska fullskaleexperiment som aldrig utvärderades. Konkurrens och fria marknader är ju självklart alltid bäst...)

Det som hände efter 1990 var att en lång rad nyliberala "reformer" inleddes: kommunaliseringen, det fria skolvalet, skolpengen, friskolorna, marknadifieringen -  där stora friskolekoncernernas placerar skattepengar i skatteparadis. Detta har lett enligt Kornhall lett till genomsnittligt sjunkande kunskaper och  ökade olikheter mellan skolor och ökad segregering.

Kornhall tar även upp samma kritik som kunskapsrörelsen hade mot "flumpedagogik", lärarutbildningen och universtitetsforskningen, som programmatiskt såg ner på kunskaper och satte  självständigt arbete, demokratisk fostran m.m. främst.

Men om Lindelöf har rätt så är detta mycket äldre företeelser. Att de inte fick någon verkan före "reformerna" på 90-talet, förklarar han med att lärarkåren lyckades hålla stånd mot de nya metoderna en tid. Man kanske kan kombinera Kornhalls och Lindelöfs förklaringar: kommunaliseringen och marknadifieringen var verktyg som effektivt bröt ner lärarkårens motstånd?

Kornhalls förslag till åtgärder förtjänar att räknas upp:

  • Återförstatligande
  • Avskaffa vinsterna
  • Avskaffa det fria skolvalet
  • Ge lärarna förtroende och verktyg
  • Gör upp med dokumentationshysterin
  • Lärarna måste ta makten över sin profession
  • Skärpta regler kring stödundervisning
  • Bygg en regional organisation (en av "reformerna var ju att avskaffa länsskolnämnderna!)
  • Säkerställ lärares kompetensutveckling
  • Gör upp med reformpedagogiken
  • En nationell skolmyndighet med integritet och ansvar
  • Återinför läromedelskontrollen
  • Vad kan man göra på lokal nivå
Kornhall är försiktigt positivt till några av de åtgärder som vidtagits på senare år. Kravet på behörighet för lärare är ett exempel, även om det genomfördes på ett väldigt oskickligt sätt. Men det finns också negativa åtgärder, som förvärrar konkurrensen mellan lärare istället för att stimulera till kollegialt samarbete - ökade löneskillnader och "förstelärar"-systemet.

tisdag 27 oktober 2015

Vad kan vi lära av kunskapsrörelsen?

Den s.k. kunskapsrörelsen dök upp 1979, som väckte stor uppståndelse och  som sedan försvann efter ett par år, var ett besynnerligt fenomen på flera sätt. En av de ledande i den, Knut Lindelöf, har dokumenterat "kunskapsrörelsen" i boken "Kunskapsrörelsen ... larmet gick redan 1979", men han lyckas inte helt skingra mystiken, tycker jag.

En underlighet i både "kunskapsrörelsen"  liksom i den radikala antiknarkrörelsen var att de  dominerades av vänsterprofiler, trots att den ideologiska inriktningen föreföll borgerligt konservativ. Båda rörelserna var en blandning av personer ur traditionell höger, kommunister samt oppositionella "folkrörelsesocialdemokrater". Dessa  kunde plötsligt enas i vad den dåvarande SKP:aren Lindelöf karakteriserar som "enhetsfronter".

Lindelöf beskriver i boken hur kunskapsrörelsen dock snart splittrades, då en stort antal i styrelsen för föreningen som bildats, lämnade den  och sökte ekonomiskt stöd från från "näringslivet"!

En fråga man kan fundera på är i vilka frågor det är lämpligt att starta enhetsfronter med borgerliga grupper. En aktuell sådan fråga är ju frågan om svensk anslutning till NATO, där försök pågår att få till stånd en "enhetsfront" som inte tar ställning mot NATO som krigsorganisation utan endast mot ett formell svenskt medlemskap.

Det kunskapsrörelsen enades kring var att slå vakt om skolans roll som förmedlar av  kunskap. Man menade att skolmyndigheterna och politikerna övergett kunskapsmålen och helt inriktade sig på att reformera de pedagogiska metoderna, "arbetssättet" och inte "innehållet". Den auktoritäre läraren skulle ersättas av arbetsledaren. Skällsordet blev "flumpedagogik".

Det kan ju verka rimligt om höger och vänster enas om att skolan ska ge kunskap, men kan de enas om t.ex. vilka kunskaper som är viktiga? Knappast, och något skolprogram lyckades inte föreningen få fram trots försök.

Visserligen hävdar Lindelöf fortfarande då och då i boken, att kunskapsrörelsen hade rätt och att dess budskap är aktuellt idag.  Men hade kunskapsrörelsen någon medicin som kunde ha löst skolans problem? Nej, han  skriver på några ställen att de  problem som uppstod med grundskolan tillkomst  är "eviga"!  Han tycks inte vilja se att  t.ex. de s.k. ordnings- och disciplinproblemen kan hänga ihop med samhällssystemet, och knappast löses med kunskapsrörelsens försvar för betyg och läxor. Lindelöf har en förvånansvärt positiv syn på Björklunds insatser som utbildningsminister.

Vad borde målet vara för en socialistisk skolpolitik egentligen? Lindelöf tror inte på socialdemokratiska idéer om att använda skolan som verktyg för att omvandla samhället till socialismen.  Men vad är alternativet?

Lindelöf försvarade i kunskapsrörelsen den sammanhållna grundskolan i motstats till degamla  realskolelärare som drömde sig tillbaka till den gamla goda tiden då de "svaga" eleverna kunde lämnas åt sitt öde. Han har också numera fått en positivare syn på  de "progressivistiska motståndarna" i skolfrågan, som faktiskt tog upp klassaspekten och sökte efter nya pedagogiska metoder.

Idag är det knappast ett allmänt försvar för "kunskap" som är viktig -  snarare att bekämpa följderna av kommunaliseringen, skolpengen, privatskolorna och segregeringen, vilka alla kom efter kunskapsrörelsens död.

torsdag 17 september 2015

Stagnationens orsaker

En fråga som börjat sysselsätta etablerade, borgerliga ekonomer mer och mer, är vad den långvariga ekonomiska stagnationen efter krisen 2008 har för orsaker. Senaste numret av Monthly Review går igenom ett antal idéer som kommit fram och drar slutsatsen att ingen av dem ger en tillfredsställande förklaring. Mot dessa ställer man den teori som marxistiska ekonomer som Paul Sweezy och Paul Baran lade fram redan på 60-talet, bl.a. i boken "Monopoly Capital".

Sweezy och Baran lade grunden till vad som brukar kallas "Monthly Review-skolan" inom marxistisk ekonomi. Kort karakteriseras den av att "secular stagnation", långvarig stagnation,  är det naturliga tillståndet i en mogen kapitalistisk ekonomi, vilken domineras av monopol och oligopol.

Det är ju ingen kontroversiell tanke att monopol hämmar tillväxten i ekonomi, men Sweezy och Baran tyckte sig ha hittat en speciell orsak till detta . De ansåg nämligen att det i och med monopoliseringen uppstått ett problem för kapitalet att suga upp överskottet i ekonomin. Vad ska kapitalisterna göra av sina vinster? De kan förstås konsumera dem eller investera dem i ny produktion. Men det nya var att det uppstod ett enormt slöseri i form av kostnader för t.ex. reklam och onödiga modeväxlingar.

Ytterligare ett sätt att göra av överskottet var att satsa det i spekulation och andra finansiella operationer. Monthly Review-skolan anser sig ha varit först med att påpeka det kraftigt ökade "finansialiserings"-fenomenet, att finansindustrin växer på bekostnad av den "reella ekonomin", varuproduktionen.

Ett problem med den här teorin är att kapitalismen under efterkrigstiden inte bara kännetecknats av stagnation utan även av perioder med kraftig tillväxt. Hur ska det förklaras utifrån en teori om stagnationen som det normala tillståndet?

Sam Williams har en mycket ambitiös blogg om marxistiska kristeorier.  Han har ofta kritiserat Monthly Review-skolan för att ha blandat in för mycket keynesiansk teori i sin föregivna marxism. Men Williams skriver f.n. också en serie avsnitt  om den "sekulära stagnationen". Det femte avsnittet är mycket intressant. Där förklarar han växlingarna mellan uppgång, kris och stagnation i ekonomin på ett, som jag tycker övertygande sätt. Det gör han utan att ta till moraliska och politiska begrepp som "slöseri".

Williams har två huvudingredienser i sin förklaring. Den första är skillnaden mellan rörligt och fast kapital. Själva krisfasen i konjunkturcykeln övervinns ofta snabbt. Lagren av råvaror och annat rörligt kapital töms på ett eller ett par år (vilket även skedde under 1930-talskrisen!)  Men maskiner, byggnader och annat fast kapital tar mycket längre tid att  förbruka, skrota eller "skriva av". Därför tenderar den efterföljande stagnationsperioden att dra ut på tiden.

Men varför varierar stagnationsperiodens längd så kraftigt? Den var ju extra lång på 1890-talet, på 1930-talet och även nu, efter 2008. Där kommer Williams in på nutida idéer om innovationer och teknisk utveckling. Han kritisera den populära  tanken att den nuvarande stagnationen skulle bero på brist på stora tekniska framsteg. (Smartklockan känns onekligen lite futtig jämfört med bilen eller persondatorn.)

Williams är inte bara kritisk mot Monthly Review-skolan utan även mot de marxister, som ensidigt framhåller "profitkvotens fallande tendens" som orsak till kriserna. (Michael Roberts är ett exempel.)

Han utgår från den klassiska marxismen syn. Det finns enligt denna  i det kapitalistiska systemet en inneboende tendens till överproduktion. Marknaden, efterfrågan, växer långsammare än produktionskapaciteten. De periodiska kriserna är därför överproduktionskriser, när produktionen måste anpassas till efterfrågan. Men kriserna tenderar att bli värre och värre - vilket beror på profitkvotens fallande tendens.  Vilken i sin tur beror på att det konstanta kapitalet (maskiner och råvaror)  mer och mer ersätter det variabla kapitalet, arbetet.

Varför växer då marknaden långsammare än produktionen? Där hade Marx och Engels, vad jag vet, inga tydliga svar. Men Williams har en åsikt som han driver i sin blogg, men för mig verkar den vara lite för enkel.

Efterfrågan i en kapitalistisk ekonomi är ju detsamma som  "effektiv efterfrågan", d.v.s. den mäts i hur mycket pengar man är beredd att betala för det man vill ha. I en ekonomi där guld eller silver används som pengar, så tycks ju mängden guld/silver vara avgörande för hur stor den sammanlagda efterfrågan kan vara! När produktionen av varor växer så uppstår en brist på guld, guldpriset ökar och därmed även motivet att bryta mer guld. Men att öka guldproduktionen tar tid, och därför växer alltid marknaden långsammare än varuproduktionen!

Det kan säkert ligga något i den här tankegången. Men det kan väl inte vara relevant i en ekonomi som sedan flera decennier inte längre är kopplad till guldet? Williams kontroversiella ståndpunkt är att i realiteten är guld fortfarande ytterst regulatorn för alla pappersvalutor. Men hans belägg för detta tycks mig ganska svaga. Å andra sidan, om Williams har fel, vad är det då som bestämmer den totala efterfrågans storlek i ekonomin?